Arkiv för månad: december, 2011

Så här när året närmar sig sitt slut så brukar året sammanfattas i diverse listor men då jag tycker att listor är ganska tråkiga att läsa, så tänkte jag inte bjuda på någon lista över det bästa eller det sämsta i årets läsning. Det bästa i år var för övrigt bekantskapen med Margaret Atwoods författarskap och det sämsta var Dave Nicholls vars bok One Day fick mig att känna mig som ett ufo då alla andra tycktes älska denna bok.

Annars har stora delar av året främst gått i dystopins tecken och det kan nog tänkas att en och annan bok ur nämnda kategori fortsättningsvis kommer att dyka upp här på bloggen. Annars har ett stilla begär efter att läsa klassiker sakta sprungit fram men det kommer vara en bred definition av klassiker, då det även finns en hel del klassiska sf-titlar som jag vill läsa. Även tecknade serier ska få ett större utrymme här. Det finns så många gamla och nya favoriter som jag gärna vill lyfta fram. Detta är ett litet utdrag av vad framtiden kommer att bjuda på men eftersom den här tiden av året går i ett visst nostalgiskt skimmer så vill jag avsluta med att tipsa om två nya favoriter.

Den första är fotobloggen Black and White WTF som bjuder på fotografier i kategorin, folk var konstiga förr.

I filmarkivet hittas en mängd härliga filmer, allt från reklamfilmer till gamla journalfilmer. Mycket hamnar under kategorin, folk var stiligare förr. Kvinnor med hatt och handskar och män i väst och fluga.

Annonser

Det blev ett par hårda paket under granen i år men då jag hamstrar böcker kan det vara svårt att veta vilka böcker som jag inte redan hunnit inhandla, så ett presentkort är ett utmärkt sätt att ge nya läsupplevelser. Fast med tanke på hur lite jag har läst denna jul så var det nog lika bra att inte nya böcker pockade på uppmärksamheten för det fanns andra klappar som jag också på en gång ville sätta tänderna i.

Det var bland annat ett pussel från Wentworth som gör så fina träpussel. Förutom att de känns otroligt lyxiga, då de är i trä och bitarna ligger i en tygpåse, så har de även speciella knasiga bitar som ska återspegla pusslets motiv. Jag visar upp dem med baksidan, då de syns bäst så men de ska pusslas in som vilka vanliga bitar som helst.

Arne och Carlos har även gett ut en bok med mönster till stickade julkulor och lagom till jul såldes den tillsammans med stickor och små, söta garnnystan. Jag gillar verkligen att sticka och virka och de här kulorna är superfina. Nu har jag visserligen ingen egen gran men det finns de i min närhet som har så nu är nästa års klappar planerade.

Tack och lov är det från och med i dag ett par lediga dagar framöver.

När granen är framplockad ur gömmorna betyder det att julledigheten är här. Därför vill jag passa på att önska en trevlig jul och hoppas att det blir en massa hårda klappar åt alla och envar.

Titel: Down and Out in the Magic Kingdom
Författare: Cory Doctorow
Utgivningsår: 2003

Det finns böcker som stannar kvar i ens medvetande långt efter att de är lästa och så finns det böcker som knappt snuddar vid det samma. Down and Out in the Magic Kingdom tillhör definitivt den senare kategorin. Det den dock lämnar kvar är en känsla av att jag inte förstår och då menar jag främst i form att jag inte fattar vad det är som skulle vara så bra och roligt med denna bok. Samma känsla av bristande förståelse inföll sig senast när jag läste boken Super Sad True Love Story av Gary Shteyngart (den finns för övrigt inte recenserad här på bloggen). Det känns som om det är en massa referenspunkter som jag saknar för att kunna tillgodogöra mig dessa historier, för allt de lämnar är ett, jaha.

Det finns intressanta teman i DaOitMK, exempelvis är personerna hela tiden uppkopplade, de kan ta säkerhetskopior på sig själva och ingen dör. Vid ett eventuellt dödsfall så tas en klon fram och deras medvetande förs helt enkelt till den nya kroppen. Detta har skapat ett samhälle i vilket ingen längre dör och ingen heller föds. När man tröttnat på tillvaron kan man helt enkelt placera sig i en form av vänteläge. Trots intressanta idéer så lämnar historien i övrigt inte mycket. I alla fall inte för mig, så om du känner att du vill ge  DaOitMK en chans, hör av dig så donerar jag gärna boken. Helt utan framtida krav på dechiffrering.

Uppdatering: Boken har nu fått ett nytt hem

En avi låg så fint och väntade i postlådan vid hemkomsten, så det var bara att vända i dörren och trotsa regnvädret och hämta ut ett fint grönt paket. Nyfiken som jag är så kunde jag givetvis inte vänta ända till julafton med att öppna det.

Inuti låg flera fina överraskningar och det doftade mycket lovande. Min hemliga brevvän hade även författat ett brev som jag först ögnade igenom för att se om jag skulle våga läsa det innan jag öppnade paketen men inget avslöjades där som jag inte redan luktat mig till.

Det som doftade så ljuvlig var hembakade saffransskorpor. Tyvärr hade postgången varit lite hård mot dessa sköra ting men även smulorna var fantastiskt goda. Så det mumsades gott när korten skulle tas på presenterna.Till skorporna följde även ett paket med fyra små marmeladburkar. Jag gillar verkligen marmelad och dessa små burkar är bara så söta. I det hemgjorda (?) pappershjärtat låg punchpraliner som ska ätas med andakt och kanske hjälpa till att hålla nerverna i styr inför den spännande läsningen som utlovas. Ett svart te smaksatt med lingon och rostade granatäpplekärnor följde även med. Det provades på en gång och var riktigt gott. Det här var verkligen ett innehåll helt i mitt tycke, saker som kan inmundigas är det bästa. Speciellt när det handlar om saffran, punch och te.

I det fina paketet som noga studeras innan det öppnades, på grund av den annorlunda inslagningstekniken, innehöll lovande läsning. Tydligen delar min hemlige bokvän intresset för dystopier, så Kazuo Ishiorus Never Let Me Go blev ett fint bidrag till samlingen. Har sett filmen och grät floder. Den berörde djup och var både vacker och sorglig på samma gång, så jag kanske inte ska läsa boken på tunnelbanan på väg till jobbet. Den andra boken (Ray Bradbury Something Wicked This Way Comes) som av min bokvän beskrivs även den som vacker och en sådan historia vill jag ju bara läsa.

Så ett stort tack till dig som förgyllde min dag och som har gett mig nya böcker att läsa och massor av gott att mumsa på. Jag fick vissa ledtrådar så nu ska jag agera Sherlock Holmes och se om jag kan luska ut vem du är. Må så gott!

 

Titel: In the Shadow of Sherlock Holmes
Författare: red. Leslie S. Klinger
Utgivningsår: 2011

Ibland löser sig problemen galant och i fallet med min tillfälliga brist på böcker att läsa, så löste sig det nästan på en gång då denna fina antologi raskt påkallade uppmärksamheten. Jag hade helt enkelt glömt bort att jag hade gjort en beställning på denna antologi som samlar detektivhistorier skrivna mellan åren 1862 till 1910.  Som titeln antyder så är det författare och historier som så här i efterhand har glömts bort och som har existerat i Sherlock Holmes skugga.

Att läsa en antologi medför vissa risker, ofta finns det alltid några historier som måste tragglas igenom för att komma fram till guldkornen men så är absolut inte fallet med denna antologi. Alla berättelser håller verkligen hög kvalitet men det är å andra sidan heller inga måndagsexemplar till författare som samlas i denna bok. Bland andra finns författarinnan till Röda Nejlikan, baronessan Orczy med, med en berättelse med titeln The Mysterious Death on the Underground Railway. Även Arthur Conan Doyle finns med i samlingen med en berättelse i vilken en berömd detektiv (som inte är namngiven) figurerar på ett hörn.

Detta är verkligen en bra bok och en given present till alla som är förtjusta i Sherlock Holmes och som gillar historier där män och kvinnor skuggas i gaslyktornas sken och där koppen med te alltid riskerar att innehålla en droppe gift eller två. För att citera Leslie S. Klinger  ”Come – the game is afoot”.

Denna läsupplevelse har gett mig vissa uppslag för hur jag ska gå vidare med min läsning. Det finns ju bland annat så många klassiker från denna period som jag inte har läst, Röda Nejlikan inräknad. Sedan finns det även en fin inbunden samling med H.G Wells som är väldigt lockande. Sist men inte minst så har jag ett paket från min hemliga bokvän att se fram emot. Jag spår med andra ord lovande tider framöver.

Så gick sommaren över i höst och till vinter (även om det enligt SMHI fortfarande är höst i den landsända jag befinner mig i) och mitt sommarprojekt levde likaså vidare in i vintern. Efter att ha läst 15 stycken utpräglade dystopier känner jag mig för tillfället lite mätt men absolut inte klar då det är många på listan som jag vill läsa (This Perfect Day av Ira Levin är en av dem). Många har jag läst tidigare men inte bloggat om. Det återstår att se om jag ska läsa om dem för bloggens skull.

Nu när min hög med böcker (undantaget de hyllvärmare jag har som aldrig tycks bli lästa) är lästa, recenserade och placerade i hyllan vet jag inte riktigt hur jag ska gå vidare. Jag befinner mig i en situation som är mig rätt ovan, jag har ingen bok att läsa*. Eller rättare sagt jag har inget tema för mitt läsande som jag kan följa.  Vad kan månne vara ett passande vintertema? Tips tas tacksamt emot. Jag väl även uppsöka ett bibliotek, de brukar ju ha böcker som anfaller en.

* Det har jag i alla fall för tillfället löst genom ett inköp av Cory Doctorows Down and Out in the Magic Kingdom

Titel: The Giver
Författare: Lois Lowry
Utgivningsår:1993

Jonas har en förmåga att se bortom som gör att han vid bråkdelen av en sekund lägger märke till hur föremål verkar förändras.Vid tolvårsceremonin som bestämmer vilken uppgift invånarna ska utföra, blir Jonas utvald att bli nästa mottagare av minnen. Den nuvarande, en gammal man som tydligt är präglad av smärta ska utbilda sin efterträdare. Undervisningen sker inte i vanlig form, där Jonas får lyssna på vad den gamle mannen kan berätta för honom, utan istället sker överföringen av kunskap på telepatisk väg. Jonas får direkt uppleva hur snö, krig och kärlek känns.

I det samhälle som Jonas lever finns det inga känslor kvar. De är alla samlade hos mottagaren. Detta för att inte kaos och oordning ska råda. Istället hyllas likheten och människorna lever sina liv utstakade i redan förutbestämda spår. Familjerna sätts samman och föräldrarna kan ansöka om att få tilldelas två barn, en dotter och en son. När invånarna når en hög ålder placeras de i ålderdomshem där de väntar på befrielsen. Även små barn som inte lyckas nå de satta målen befrias även de. Allt eftersom Jonas får fler minnen och känslor av givaren, får han en större insikt om allt som de har givit upp i fråga om att skapa likhet och den tidigare utopiska vardagen ter sig alltmer dystopisk.

Till skillnad mot Lathe of Heaven och Anthem så är huvudpersonen i The Giver en ung pojke på 12 år. Boken kategoriseras som ungdomslitteratur men för den som inte räds sådana etiketter så bjuds det på en kort men rik historia om hur det kan vara att växa upp i den mening att gamla föreställningar krossas med nya insikter. Där idéen om den gamla nya världen sakta krackelerar.

Titel: Anthem
Författare: Ayn Rand
Utgivningsår: 1938

Det som slår mig mest med Anthem är sättet som Rand skriver på. För att verkligen understryka att historien rör sig i ett totalitärt kollektiv, så talar huvudpersonen Equality 7-2521, om sig själv som vi. Till en början ger detta ett splittrat, nästan schizofrent intryck men efter ett tag vänjer jag mig vid det. Trots allt så är det ett väldigt effektivt sätt att visa på hur kollektivet har utrotat jaget. Barnen tas från sina föräldrar och uppfostras och skolas av samhället. Det finns inget utrymme för egna beslut utan alla blir tilldelade sin lott i samhället. Equality 7-2521 har svårt för att passa in, han är frågvis och vill veta hur saker och ting fungerar. Hans största och hemliga dröm, är att han ska bli placerad hos de lärda männen men istället sätts han att arbeta hos gatsoparna.

Samhället där berättelsen utspelar sig i är ett primitivt sådant, det finns inga teknologiska framsteg att tala om. Istället så hänvisas det till tiden före när exempelvis vagnar inte var dragna av hästar. Någon form av katastrof har hänt men vad blir aldrig klarlagt. En dag när Equality 7-2521 är ute och arbetar hittar han en nergång till gamla tunnelbanespår. Därnere skapar han en fristad och börjar skriva ner sin berättelse och experimentera med bland annat elektricitet. Något som inte ses med blida ögon.

Nu när jag har läst en del dystopier så finns det vissa teman som återkommer. Gemenskapen som har ersatt individen, känslan av att egna handlingar är fel. Ofta sker frigörelsen genom att huvudpersonen möter en kvinna. Det finns en ociviliserad plats utanför dit ingen ska bege sig (gärna en skog) och alla dessa kriterier finns i Anthem. Är detta då bra? Nja, som sagt så gillar jag språket. Historien är väl ok i sig men i slutet av boken när personen i fråga hittar sig själv blir berättelsen och språket lite väl övertydligt, nästintill lite predikande.

 

 

Titel: The Lathe of Heaven
Författare: Ursula K. Le Guin
Utgivningsår: 1971

George Orr är rädd för att sova, eller närmare bestämt för att drömma. Hans drömmar har nämligen förmågan till att förändra verkligheten. Förändringen sker på ett ögonblick och ingen annan än George minns hur världen såg ut innan, hur vardagen egentligen skulle vara. George knaprar de ena tabletterna efter de andra för att hålla sig vaken men då tillgången till läkemedel är begränsad fastnar han snart i kontrollsystemet. Han ställs inför alternativen att skickas till ett mentalsjukhus eller att frivilligt gå i terapi för sitt beroende. Snart märker psykiatrikern och sömnforskaren, Willim Haber att Georges drömmar har förmågan att förändra världen och bestämmer sig för att använda sig av George, att styra hans drömmar för att skapa en bättre värld. Då detta är en dystopi blir det givetvis en fråga om hur definitionen av en bättre värld ser ut och för vem den ska gälla.

I ett försök att skapa en bättre verklighet där överbefolkning inte längre är ett problem, drömmer George att en pest drog över världen som minskade jordens befolkning med miljarder Det är således även en berättelse som rör sig kring frågan om ändamålet helgar medlen och som visar på hur lätt ens goda (?) intentioner kan slå helt fel. När George ska drömma om fred på jorden så kan han inte föreställa sig en värld utan krig, utan skapar istället en gemensam yttre fiende som de forna motståndarna kan enas mot och således har månen blivit invaderad av utomjordingar. Trots att det ibland kan bli lite flummigt, så är det en läsvärd och tankvärd historia.