Arkiv för månad: januari, 2012

Titel: Siri von Essen i verkligheten
Författare: Maj Dahlbäck
Utgivningsår: 1989

Första kvinnan ut i min Strindbergsutmaning är Siri von Essen. Hon är Strindbergs första maka och de gifte sig 1877 efter att hon skiljts sig från sin första make Carl Gustaf Wrangel. Hon hade länge drömt om att få arbeta som skådespelerska något som hon inte kunde ägna sig åt när hon var gift med Wrangel men nu när hon är gift med en annan konstnär finns det inte längre några sociala hinder kvar. Så hon tar och utbildar sig till skådespelerska, får anställning vid Dramaten samt fina recensioner för sina framträdanden. Men sedan följer alla år i utlandet som för Siris del mest består av att administrera alla flyttar och hålla ihop ekonomin och familjen efter August infall för att ständigt flytta runt i Europa. Samtidigt som deras förhållande blir allt sämre. 1890 inleder de skilsmässoförhandlingar och när den är klar 1893 flyttar Siri och de tre barnen till hennes barndomsland, Finland. Här följer sedan flera ekonomiskt svåra år, då August inte betalar ut något underhåll men Siri försörjer familjen med bland annat översättningsarbeten och att ge dans-, och teaterlektioner.

Det blir uppenbart i boken att Maj Dahlbäck tar Siris parti, vilket visserligen kanske inte är svårt att göra då en stor del av deras äktenskap inte var en dans på rosor. Siri von Essen är en stark och driven kvinna som klarar av de ena prövningen efter den andra, för det blir det mest bekymmer och pengaproblem.

Jag finner det svårt  att hålla intresset uppe, för även om jag kan känna sympati för henne så känner jag aldrig riktigt för henne. Inte ens i början när Siri och August kurtiserar varandra med smäktande kärleksbrev, kan jag bli speciellt engagerad i deras kärlekshistoria.

Annonser

Så här i det radioaktiva spåret av Doctor Solar vill jag tipsa om Oobject som fungerar som ett digitalt kuriosakabinett. Framförallt vill jag lyfta fram den fantastiskt konstiga sidan där de samlat leksaker från den tidiga atomåldern. Där brädspelet Uranium Rush lovar en väg till lycka och förmögenhet och till hjälp har man en låtsas geigermätare som både lyser och låter. Leksaker från förr kan även (o)roa nu.

Vanligtvis brukar jag börja varje recension med en liten faktaruta men eftersom det är så många författare och tecknare och omslagstecknare, så har jag valt att inte nämna någon. För det finns inte bara en upphovsman som jag kan knyta till denna. Serierna i den här utgåvan från Dark Horse publicerades mellan åren 1962-64.

Doctor Solar Man of the Atom – An atomic accident turns a young scientist into a fantastic being. Detta är ett upplägg som till en början verkar lovande, då jag är barnsligt road av gammal science fiction och b-filmer som Them. Det finns en charm i dem som jag tycker är väldigt underhållande.

Doktor Solar arbetar som forskare i atomdalen och i ett försök att hindra en katastrof utsätter sig Solar sig för radioaktiv strålning. Det som dödar hans kollega, ger istället Solar övernaturliga krafter. Han får ingen röntgensyn men väl en blick som avger radioaktiv strålning.

Alla element för en underhållande berättelse finns här, en ärkefiende som vill komma åt resultaten av forskningen som bedrivs i atomdalen. En söt kvinnlig kollega, som ibland hamnar i trubbel som kräver att Solar räddar henne. Hon är dock inte någon försvarslös donna utan är också hon handlingskraftig. När Solar har förlorat sina krafter efter att ha förhindrat ett vulkanutbrott så går hans kollega och letar efter honom med hjälp av en geigermätare (!?).

Trots alla goda ingredienser blir det ändå inte en så lyckad serie. Äventyren går alldeles för snabbt fram, det är som en de har bråttom med att berätta historierna. De ena farorna avlöser varandra i en strid ström. När Solar ska lösa dem berättas det hur han förvandlar sig från det ena (en blixt) till det andra (tornado) och det blir lite torrt att läsa. Den största behållningen med Doctor Solar Man of the Atom blir tillslut bara de fantastiska omslagen som är på en atomnivå för sig.

Titel: The Time Machine
Författare: H.G. Wells
Utgivningsår: 1895

Först ut i samlingen med romaner av H.G. Wells är The Time Machine. Denna läste jag för cirka ett år sedan men då den ingår i samlingen och då den inte heller finns recenserad så fick det bli en omläsning.

Historien tar sin början i en middagsbjudning dit tidsresenären har bjudit in ett antal gäster. Han talar om för dem att han uppfunnit en tidsmaskin, vilket möts med allmän skepsis men han vidhåller sin ståndpunkt och ber dem komma tillbaka en vecka senare. En vecka fortlöper och det blir dags för en ny bjudning men nu saknas husets herre. Kvällens timmar går men plötsligt så infinner sig mannen. Han saknar en sko och hela hans utseende och beteende är härjat och uppjagat. Efter att ha förtärt lite mat, så berättar han sin historia efter att ha säkerställt sig om att ingen ska avbryta honom och här byts berättare och tidsresenären blir den som nu håller i historien.

Han har rest till framtiden men till en framtid som inte bjuder på tekniska avancemang, istället verkar de små människoliknande varelserna som lever där mest ägna sina dagar åt lek. De är glada och lyckliga men omgivningarna präglas av ett stilla förfall. Alla försök till att kommunicera går om intet och mycket i varelsernas beteende irriterar tidsresenären. Deras uppträdande verkar till en början vara präglat av att inget kan bekymra dem och när tidsresenären märker att hans tidsmaskin är borta kan han inte få någon av varelserna att förstå att det är ett stort bekymmer för honom, inte heller erbjuds han någon hjälp. Trots det tillsynes bekymmersfria tillvaron så är det något som lurar under ytan för det finns platser som de små varelserna inte vill besöka samt att mörkret skrämmer dem.

Första gången jag läste romanen tyckte jag inte att den var så bra, därför tvekade jag lite inför om jag skulle läsa om den. Inget har förändrats efter denna läsning, jag kan inte påstå att detta är en favorit. Det är en intressant tanke att framtiden inte teknisk avancerad, att utvecklingen någon gång har avstannat men det blir för mycket en historia som präglas av en katt och råtta lek med det som gömmer sig i mörkret och hur det hotar de fridfulla små och tidsresenären.

Eftersom jag nu har en stor fin samling med ett urval av H.G. Wells romaner, så är nu denna bok på jakt efter ett nytt hem. Bostadsbristen i bokhyllan är akut och det finns ingen plats för dubbletter, så om någon därute känner sig villig att ge denna pocket innehållandes The Time Machine och The Invisible Man, ett gott hem hör av dig så flyttar den gärna hem till dig med hjälp av posten.

Uppdatering: Boken har nu fått nytt hem

Tidigare i vintras hade jag en tillfällig svacka när det kom till bokläsandet. Inte så att jag saknade lust till att läsa men det som saknades var böcker att läsa. Tack och lov så löstes det sig rätt snabbt och bokhögen har stilla växt sig hög igen. En enkel och snabb lösning till bokbrist är annars att inhandla en tjock bok som bjuder på läsning under en längre tid framöver. Nu har en en samling med några av H.G. Wells romaner legat en tid på det som närmast kan liknas vid ett sängbord. Först ut blir The Time Machine följt av The Island of Doctor Moureau, The War of the Worlds, The First Men in the Moon för att avslutas med The Invisible Man.

Titel: At Home
Författare: Bill Bryson
Utgivningsår: 2010

Bill Brysons bok At Home börjar som vilken klassisk äventyrshistoria som helst. I jakt efter ett mystisk droppande klättrar han upp på vinden och hittar där en dörr som han tidigare inte har lagt märke till. Den leder inte till något magiskt land men väl ut på en liten avsats på vilken han kan stå och studera omgivningarna. När han står där och tittar ut över landskapet slås han av att det är så mycket runt omkring som vi aldrig funderar över/lägger märke till.

Detta blir den startpunkt i vilken han kommer att använda sitt hus och de rum däri för att skriva en historia över de där vardagliga tingen som finns där men vilka vi aldrig eller sällan reflekterar över. Som varför är just salt och peppar de två kryddorna som alltid står på vårt bord? Varför har vi fortfarande knappar på våra jackors/kavajers slag, fastän de inte fyller någon som helst funktion, de har ju inte ens fungerande knapphål?

Personligen tycker jag att detta är ett utmärkt sätt att skriva om historia. Jag har aldrig varit speciellt intresserad av historia med stort H i den betydelse av exempelvis stora fältslag och kungalängder, utan har mer varit road av vad allt detta har betytt för den lilla människan. Det lystmätet tillgodoses väl med Brysons bok och det visar sig att även de minsta tingen har en stor historia bakom sig.

De få invändningarna jag har mot denna bok är i de avsnitt när han pratar om mode. Tyvärr ger han sken av att han tycker att mode är något ganska fånigt och tonen blir lätt lite raljerande. Detta märks bland annat när han skriver om användandet av peruker och muscher.  Muscher som i dag kanske kan verka konstigt med som kunde ta sig de mest fantasifulla uttryck. Exempelvis kunde en musch bestå/föreställa ett helt hästspann.
Annars läses de 632 sidorna förvånansvärt enkelt och snabbt då han skriver initierat samt med en lätt humoristiskt ton.

 

 

 

Titel: Never Let Me Go
Författare: Kazuo Ishiguro
Utgivningsår: 2005

Never Let Me Go var den andra boken från julklappsbytet och den bok som min bokvän valde utifrån att jag skulle tycka om den. Då jag bara hade sett filmen innan jag fick boken, så var det en bra present men eftersom filmen orsakade många tårar, så har jag hållit lite på boken och även väntat in med att läsa ut boken, för det här är ingen må bra bok. Istället så smyger den sig så sakta på och lämnar kvar en ganska solkig känsla.

Även om det ganska tidigt i historien ges en fingervisning om vad det handlar om så behandlas det inte utan ligger och lurar lite i utkanten. Likt huvudpersonerna som längre fram i historien börjar förstå att samtidigt när de fick veta lite om sin roll i samhället, ändå inte fick reda på någonting. Vetskapen finns där men ändå inte och blandas med en hel del fiktion och förhoppningar.

Detta är den absoluta styrkan med boken att tillsammans med protagonisterna sakta får ta del av deras syfte och framtid och hur de sakta vaggas in i hur absurd normalt deras öde ändå verkar vara. För även om det finns rädslor för vad deras framtida donationer kommer innebära, så är avsaknaden av ilska eller rättare sagt vilja att göra uppror mot deras förutbestämda roll i livet det som berör mest. För även när sanningen kommer fram och alla strimmor av hopp släckts, så infinner sig trots allt en känsla av acceptans. För hur groteskt och omänskligt det än tycks vara, så är det här trots allt det som de var ämnade och skolade för.

Även om detta är en mycket sorglig historia som rör sig kring de tre vännerna och där de tillsammans upplever, vänskap, svek och kärlek så är det samtidigt en väldigt stark berättelse om vad det kostar på hos dem som inte äger rätten till sina egna liv och det de blir berövade på. Boken får fem paket med pappersnäsdukar av fem möjliga.

 

 

 

Förutom att det i år är det berömda Strindbergsåret finns det andra händelser som kanske kan locka till läsning.

I februari firar Elisabeth II 60 år som regent över bland annat Storbritannien. Nu har jag redan läst Susan Townsend The Queen and I som känns som en passande titel för detta evenemang men det ger ju en god anledning till att läsa något annat typiskt brittiskt.

15:e april är det 100 år sedan Titanic sjönk. En sökning vid en av våra internetbokhandlar gav 544 stycken titlar (mer eller mindre relevanta), så frågan är hur hittas nålen i den höstacken? Vid en snabb överblick så verkar Violet Jessops Titanic Survior och Nick Barratts Lost Voices from the Titanic, vara goda kandidater.

23:e juni är det 100 år sedan Alan Turing föddes. Han är bland annat känd för att vara fadern till artificiell intelligens. Till detta evenemang kommer det bli något svårare att välja vad jag ska läsa, då det här är ett område som roar mig mycket. En klassiker är Karl Capeks R.U.R. som skrevs 1921 och som beskriver hur robotarna revolterar mot sina skapare. Ett i sig klassiskt tema men jag vill nog ha en mer positiv/utopisk berättelse, så jag får ta och leta vidare efter passande läsning.

För tillfället består läsningen av HG Wells The Time Machine och Flowers for Algernon av Daniel Keyes, som inom en snar framtid kommer dyka upp här men först ska Never Let Me Go och Bill Brysons At Home recenseras men först ska hemtentan skrivas klart.

I år är det 100 år sedan August Strindberg dog och det uppmärksammas med diverse aktiviteter runt om i landet. Bland bokbloggarna så har flera antagit ord och inga visors läsutmaning som går ut på att under året så ska minst tre, helst fyra Strindberg-titlar läsas. Jag har funderat på huruvida jag ska hoppa på denna utmaning men har efter en tids begrundande kommit fram till att jag istället tänker använda denna utmaning som grund för att modifiera en annan som lämpar sig bättre för mig.

Det finns få biografier i min bokhylla så istället för att läsa (minst) tre verk av Strindberg, tänkte jag att jag skulle stifta närmare bekantskap med Strindbergs fruar, som passande nog var tre till antalet. Först ut blir Siri von Essen.

Detta är nog förhoppningsvis det närmaste jag kommer ett försvartal, det återstår att se om det även var dåraktigt.