Titel: The Li’l Depressed Boy
Författare: Steven Struble & Sina Grace
Utgivningsår: 2011

Då det känts som om jag på sistone varit kritiskt till de flesta böckerna i de senaste recensionerna tänkte jag att jag skulle passa på och göra en liten avstickare och tipsa om något bra.

The Li’l Depressed Boy eller LDB som han kallas av sina vänner gömmer sig från världen i sin lägenhet med bland annat musik, böcker och tevespel. Alldeles i början av serien så får vi följa LDB när han lämnar sin lägenhet och även hur han försöker att lämna sin rädsla för omvärlden. Hur han tänker att det är dags för honom att öppna upp sig för det som finns där ute. Om han vågar se och om han vågar hoppas.

It’s time to let go of the instinct to give up. To find a place to hide. To keep myself safe through anti-social beahaviour. It’s time I find something else to live for.

En dag, mer eller mindre ur det blå, dyker Jazz upp. Tillsammans går de och bowlar, köper serier går på konsert och annat som vänner gör. Problemen börjar bara när han vågar se och när han vågar hoppas. För risken att då bli sårad finns ju alltid där.

Det här är en serie som ligger på en vardaglig nivå och det är även de små men nära relationerna som den berör. Vänskap, kärlek och förhoppningar. Trots att den har en melankolisk underton så känns den ändå hoppfull. Att LDB är tecknad som en trasdocka är ett bra drag som ger en ytterligare dimension till att förmedla hans melankoli. Att läsa om The Li’l Depressed Boy är en bitterljuv upplevelse, som att lyssna på The Cure en fin vårdag när livet ändå känns rätt ok.

 

Annonser