Titel: Generation Loss
Författare: Elisabeth Hand
Utgivningsår: 2007

Generation Loss lockade varken skratt eller tårar, fast vissa partier i boken hade jag nog behövt skratta åt för att få bort den där äcklade känslan de gav mig. Kanske hade jag skrattat åt det hela efter att boken blev utläst men det är inget jag tänker ta reda på. För även om jag inte heller har spillt några tårar på denna bok så känner jag mig lurad på den lästid som jag ändå har gett den.

Ingredienser för att skriva en dålig berättelse:
En avdankad fotograf som tar mer droger än fotografier.
En smula övernaturligt. Huvudpersonens mystiska förmåga till att kunna se människors tragiska historia genom att bara titta på dem, eller hoppa i säng med dem (vad som än funkar).
En berättelse som känns ganska klichéartad med främlingen som kommer till ön/obygden där mystiska saker pågå under ytan. Kvinnor och katter försvinner.
En känsla av att försöka kompensera den tradiga historien med en tilltrasslad huvudkaraktär, en karaktär som är rätt banal under all misär och egoism.

Det är precis sådana här böcker som gör att det känns som bortkastad tid att läsa skönlitteratur.

Uppdatering: Så här ett par dagar efter en recension skriven i affekt och när den största besvikelsen över att ha läst en urtrist bok har lagt sig kändes det som att det passade bra med ett förtydligande vad det var som var så trist. Det absolut största bekymret med denna berättelse är att den är så förutsägbar. Det finns absolut inga överrasknngar, utan det blir alltför tydligt, nästintill övertydligt åt varthän det barkar och det blir bara enformigt.

 

Annonser