Titel: Ond kemi. Berättelser om människor, mord och molekyler.
Författare: Ulf Ellervik
Utgivningsår: 2011

De cyanidpiller som doktor Glas i Hjalmar Söderbergs roman med samma namn, använder sig av för att ta livet av prästen Gregorius, hade med all sannolikhet bara gett Gregorius frätskador i munnen. Cyankalium är ett tämligen instabilt ämne som i kontakt med koldioxid och vattenånga, bryts ner till myrsyra och cyanväte. Cyanvätet ångar bort och kvar blir kaliumhydroxid och kaliumkarbonat. Frätande ämnen som mest ger munblåsor än en faktiskt biljett till floden Stynx.

Annat som Ellervik tar upp och ger en förklaring till, i sin utmärkta bok är hur ljuslågan på ett stearinljus i rymden kommer att se ut. Att det förmodligen inte var tujonet i absinten som gjorde människor galna, utan att detta berodde på den höga alkoholhalten, som var uppåt 70%.

Ibland hamnar böcker i ens ägo mer eller mindre av slump och jag är mycket glad över att denna hamnade hos mig. För även om boken ibland rör sig i mindre angenäma områden, vad som händer när kroppen förruttnar, så är det en intressant läsning. Ellervik är mycket entusiastisk i sitt författande och även om det kanske blir något utropstecken för mycket här och var, så är det ändå en spännande och även underhållande läsning.

Efter att ha läst denna har jag även lagt in en reservation på En dos stryknin av Olle Mattson, som tar upp gifter och giftmord i litteraturen. Så den onda kemin är ett ämne som kommer att visa sig igen framöver.

Annonser