Arkiv för månad: november, 2012

Titel: The Time Keeper
Författare: Mitch Albom
Utgivningsår: 2012

Tiden har oss alla i sitt grepp.

Tiden finns där och även om vi skulle önska så är det svårt att undkomma den. Vi har alla tider att passa, ett liv att anpassa till det som pågår runt omkring oss, sekund efter sekund. Vissa jagar tid och andra har alldeles för mycket av den.

Dor, Sarah och Victor är några som är snärjda i tidens gång.

Dor är besatt av att kalkylera tiden. För detta bestraffas han och får spendera sin tid med att lyssna på andra som på olika sätt jagar den. Sarah som vill stanna den och Victor som önskar att tiden skulle gå mycket fortare.

Albom gör det bästa för att maskera tiden.

Dor beskrivs som den första att beräkna tiden. Han gör detta långt innan egyptierna reser sina obelisker och skapar den första kalender långt innan alla de andra. Det samhälle som Dor lever i beskrivs väldigt sparsamt så det ska vara svårt att sätta in Dor i en tidslinje.

Albom gör det ganska dåligt.

Det byggs ett torn i det samhälle där Dor lever.

Jag köper inte premisserna.

Människor har alltid levt i samklang med naturen och därmed med tiden. Övergången mellan dag och natt och årstiderna har påverkat eller om man så vill, styrt människorna. För att få lite (tids)perspektiv så fick inte Sverige enhetlig tid förrän 1878, på grund av järnvägens utbyggnad.

Att skriva en bok om tid ligger väldigt mycket i tiden.

Det finns idag en viss status i att inte ha tid, samtidigt som det givetvis har vuxit fram en motreaktion mot detta. I denna senare kategori hamnar Alboms bok. Som sig bör en fånga dagen-bok, innehåller den oändliga ordlekar och vardagsfilosoferande kring tid. För den som roas av liknande kan detta vara en underhållande läsning. För mig blev det bara ett slöseri med, ja ni vet vad.

Så var det här med fetstilen som inleder varje stycke.

Så gör man bara inte.

Annonser

Har absolut inget med bokrecensioner att göra men får tjäna som en liten pausfågel. Är så söt trots sin speciella humor.

Titel: En dos stryknin. Om gifter och giftmord i litteraturen.
Författare: Olle Matsson
Utgivningsår: 2012

En dos stryknin är en fullspäckad bok om gifter och hur de har använts inom litteraturen. Av naturliga skäl är det främst deckare som behandlas men även vissa tecknade serier av bland annat Jan Lööf och Hergé dyker upp.

Förutom att fokusera på vilka gifter som används i fiktionen, så ges det även en detaljerad information om giftets kemiska uppbyggnad samt hur det fungerar och agerar i kroppen. Det är en väldigt matnyttig bok och just på grund av det breda perspektiv som finns i boken, så är detta en bok som kan intressera fler än kalenderbitarna.

Mitt läsexemplar var ett bibliotekslån med kort lånetid och detta har i viss mån påverkat läsupplevelsen. Det är nämligen mycket att ta in på 356 sidor, även om det finns vissa pausstopp i form av kortare kapitel och uppslag med fina bokomslag, så kände jag att vissa kapitel tog abrupt slut. Detta störde något men kan ha sin förklaring i att jag kände att jag behövde skynda på med min läsning och ibland kanske tappade koncentrationen. Det här trots allt en en bok som förtjänar sin uppmärksamhet.

Den enda nackdel som den här boken har är att den ökar på att-läsa-listan. För det verkar finnas en hel uppsjö av roliga, märkliga och bisarra berättelser som använder sig av gift på de mest underfundigaste sätten.

Titel: Katten och kimonon
Författare: Nancy Peña
Utgivningsår: 2010

I jakten efter uppmärksamheten från sidenspinneriets dotter, skapas den ena märkvärdiga kimonon efter den andra. Med magiska egenskaper där motiven kan interagera med varandra hoppas vävaren att kärleken ska bli besvarad. Vid ett av dessa tillfällen ger sig en av katterna som finns på kvinnans kimono iväg. Vävaren, vars kärlek har förvandlas till hat, ser nu sin chans. På platsen ovanför hennes hjärta målar han en fågel. Katternas jaktinstinkt vaknar till liv och på grund av den jakt som sker, avlider kvinnan.

Sedan följer en lång och snårig resa till London, där både, sjömän, små flickor och Sherlock Holmes jagar efter katten. Katten som i sin tur letar efter sin kimono. Den kimonon som han tidigare rymde ifrån.

Likt i Tea Party så blandas det hej vilt mellan myt, verklighet och surrealism. Kanske beror det på att jag läste Tea Party först, men jag tycker inte att de surrealistiska partierna fungerar lika bra i Katten och kimonon. I Tea Party gick dessa avsnitt i rött för att markera mot den vanliga berättelsen medan det saknas helt i denna berättelsen. Här blir surrealismen istället en del av vardagen och jag tycker mest att det blir konstigt och även lite tråkigt. Till exempel känns kopplingen till Carrolls Cheshirekatt, lite för enkel.

Nancy Peña har en väldigt speciell berättarstil och seriemedlet fungerar väl för hennes berättelser. Där katten i sin vandring efter sin kimono, går över rutorna, från det ena kimonotyget till det andra. Även om jag inte uppskattade denna lika mycket så står det klart att Peña är en mycket speciell serieskapare.

Titel: Tea Party
Författare: Nancy Peña
Utgivningsår: 2012

Tea Party är en fristående fortsättning på Katten och Kimonon men eftersom jag läste Tea Party först, tar jag och recenserar dem i läsordning.

För vissa är te nästan viktigare än livet. I alla fall det sociala livet för den status som följer med att kunna servera det förnämligaste teet, är nämligen oskattbart.

Vägen efter det bästa te som kan köpas för pengar är snårig och full med distraktioner. När verkligheten och drömmen flyter ihop blir det ännu svårare att lyckas med uppdraget. För vad är egentligen verkligt och vem går det att lita på?

Nancy Peña har skapat en magisk realistisk berättelse där fokus ligger på önskningar och begär och hur detta  påverkar oss och de som finns omkring oss. Det finns även en gnutta humor, subtil som det finaste gröna te som jag har råd att köpa för mina slantar, som bidrar till seriens tjusning. Förutom en snudd vid det övernaturliga samt det mytiska så ligger det ett klassiskt mysterium i botten, så favoriten Sherlock Holmes dyker givetvis upp.

Peña har en ganska rund tecknarstil och den passar väl till hennes berättelse som blandar verklighet med magisk realism som tangerar surrealism. Dessa partier i berättelsen illustreras även med den röda färgen. Den färg som återfinns i kimonon som har en andra huvudroll i berättelsen.

Förutom att Josefin på Nobelprisprojektet bjuder på goda skratt, fina formuleringar (som ett gosedjur för hjärnan) så är det nu dags för en tävling för att fira att genomsnittet nått det magiska 1,02. Tävlingen består i att hitta boktitalarna som illustreras med hjälp av bilder. Mycket roligt och rätt klurigt. Givetvis ska jag tävla och det tycker jag också att du ska göra. Mer om tävlingen hittar du här.

Förr i tiden var söndagskvällen en typisk filmkväll men eftersom det nu är många år sedan jag ville blir filmkritiker så har även filmtittandet minskats något. Kanske kan det åter öka med hjälp av Open Culture. Här finns nämligen filmer för de flesta och det bästa är att de bara kräver en bra internetuppkoppling. Så oavsett om man roas av gammal Science Fiction eller bara vill se Solaris utan George Clooney, eller en tidig Hitchcock, så är det definitivt hit man ska vända sig.

Titel: Amatka
Författare: Karin Tidbeck
Utgivningsår: 2012

Brilars Vanja Essre Två är på väg till Amatka för att studera medborgarnas hygienvanor. Det lilla hon har med sig bär hon i en resväska, så illa medfaren att den snart faller sönder. Frågan är om den inte först kommer att upplösas helt och hållet, då ordet som är skrivet på resväskan som definierar den är nästintill oläsligt. För här har orden en verklig betydelse och det gäller att påminna tingen om vad de är så att de inte upplöses till en grå sörja.

Karin Tidbecks roman ter sig till en början väldigt enkel men under det sparsmakade språket och den tillsynes vardagliga handlingen så bär Amatka på något mycket större. Något som gör Amatka så bra och det är de små detaljerna. Hur det är att leva i en totalitärt samhälle där du som kvinna inte lyckas fullgöra din plikt genom att bli gravid och när du dessutom bär på känslor av att inte vilja bära och föda ett barn. Där kärleken inte har några gränser och att detta inte ses som något konstigt och att allt riskerar att falla samman om orden hanteras fel. Detta att Tidbeck har fokuserat så på ordens betydelse känns så enkelt och satt i ett dystopiskt sammanhang, så lysande. För med orden definierar vi oss och de andra. De förenar och de separerar. De bär på en konkret makt.

Det finns en surrealistisk ton i Amatka som jag till en början inte tyckte passade in men nu ett par dagar efter att boken är utläst så känns det adekvat. För vad händer när tingen inte är fasta utan kan förändras med hjälp av våra bekräftelser. Vad betyder det för oss, vi som definierar oss själva som människor?

Amatka är det första som jag har läst av Karin Tidbeck men det kommer inte att bli det sista.

Titel: Kosmonaut Laika
Författare: Laska Comix
Utgivningsår: 2002

Den 3:e november 1954 blev Lajka det första djuret att färdas i omloppsbana runt jorden. Så idag får det bli en recension av det lilla seriehäftet utgivet av Laska Comix, Kosmonaut Laika.

Serien är svartvit, ordlös och bara 16 sidor lång och till skillnad mot Lajka, så får denna Laika inte möta sin död i rymden. Istället möter hon en utomjording som med hjälp av sin matlåda med Lassie på, övervinner Laikas skepsis. Tillsammans sitter de på en meteoroid, fikar och äter popcorn under tiden som allt fler utomjordingar omringar jorden.

Även om serien kan vara lite svår att få tag på, jag köpte mitt exemplar genom Edition 52, så vill jag ändå inte avslöja hur det slutar. För det är en fin liten serie som jag önskar att fler skulle läsa. Det finns en charm och en söt knasighet som är svår att motstå. Att serien är ordlös är även en annan sak som jag uppskattar mycket. Där bilderna blir det huvudsakliga förmedlande medlet och bra ordlösa serier är svåra att hitta.

Lajka var inte den enda rymdhunden och på Wikipedia finns det en bra artikel för den som vill läsa mer.

Titel: Orchid
Författare: Tom Morello; Scott Hepburn; Dan Jackson
Utgivningsår: 2012

Förutom att ha varit med i ett avsnitt av Star Trek Voyager, så är kanske Tom Morello mest känd som medlem i Rage Against the Machine. Ett band som jag lyssnade en hel del på för många år sedan, så när det ryktades om att han nu skulle ge ut en serie blev jag väldigt nyfiken på att läsa den.

I Orchid så har människans jakt på profit lett till att naturen har totalhavererat. Havsnivån har ödelagt stora delar av världen, skapat starka maktenklaver på de höjder som undkommit vattnets slukande egenskaper. I sumpmarkerna runt om är det en ständig kamp för överlevnad. Att få mat, att inte bli tillfångatagen och såld som slav. Att inte bli uppäten, varken av andra människor eller de nya genetiska avarterna av djur som puttat ner människan från hennes plats högst upp i näringskedjan.

Det är en klassisk postapokalyptisk miljö som Morello har skapat, en värld som är becksvart. Det bör understrykas att jag har ganska svårt för sådana här historier där mänskligheten har degraderats till ingenting och där det ofta blir stereotypa framställningar av kvinnor och män.

Karaktärerna känns rätt typiska, Orchid är prostituerad som försörjer sin yngre bror och sin åldrande mamma. Simon den vältalige unge mannen, en rest av den akademiska världen som tillhör motståndsrörelsen, som av en slump gör Orchid och hennes bror, Yehzu sällskap. Även berättelsen i sig följer en utstakad väg. Det är en ständig flykt bort och ifrån och handlingen tar inga oväntade vändningar. Trots allt detta så vill jag inte avskriva denna helt och hållet. Det finns nämligen små fragment som kan lyfta serien något utöver att vara en ganska ordinär postapokalyptisk historia.