Arkiv för månad: februari, 2013

Books_14Mitt intresse för bokrean blir allt ljummare. I år har jag till och med kommit till en punkt där jag funderar på att strunta i det helt. Att alla eventuella fynd får bli icke-fyndade. För det är bland annat pudels kärna att jag orkar inte plöja igenom boktravar efter boktravar för att eventuellt hitta något till en billigare penning. För det är sällan som det jag vill läsa hamnar på rean.

Jag kikade trots detta igenom en reakatalog på nätet och tänkte att nu om inte annat så kunde jag köpa något som jag vanligtvis inte läser. Passa på att testa något nytt, för en inbunden roman för en 50-lapp är ju egentligen inga pengar. Strax efter infaller ett varför. Varför ska jag köpa bara för att det råkar vara billigt. Det är inget argument som håller i längden. Speciellt inte när det är desto billigare att låna på biblioteket och när bokhyllorna redan är sprängfulla av både lästa och olästa böcker.

Så bokrea, nej tack. Hur gör/tänker ni andra om årets rea?

Annonser

Prinsessan de Clèves

Titel: Prinsessan de Clèves
Författare: Madame De Lafayette
Utgivningsår: 1678

Prinsessan de Clèves skapade en debatt i och med att den förre detta franske presidenten Sarkozy kallade den för att känslomässigt svammel. Reaktionerna lät inte vänta på sig och för den som vill läsa mer rekommenderas denna artikel. Det faktum att det skulle vara bortkastad tid att läsa litteratur tänker jag inte ens bemöda mig att svara på. Det här är trots allt en bokblogg som ägnar en hel del tid åt just den ”onödiga” litteraturen.

Berättelsen kretsar kring mademoiselle de Chartres som introduceras vid det franska hovet. Väl där väcker hon en hel del uppmärksamhet på grund av sin skönhet och männen står i rad för att göra henne till sin hustru. Till sist gifter sig mamsell de Chartes sig med Prins de Clèves, fastän hon inte hyser de minsta romantiska känslorna för honom. Han i sin tur är helt betagen i henne. Prinsessan de Clèves blir istället förälskad i Duc de Nemours och han i henne men även om de till sist erkänner sin kärlek till varandra så ger de inte efter för den.

Att romanen är skriven i slutet av 1600-talet och utspelar sig i det franska hovet gör den inte svår att läsa men måhända lite mer svårtillgänglig. Det är mycket prat om politiska och diplomatiska relationer och det blir en hel del figurer att hålla reda på. Detta är av mindre vikt utan istället ligger fokus på kärleken, plikten och huruvida att ge efter för sina känslor eller inte. Med tanke på hur romanen slutar, så kan jag inte hålla med om att det är ett känslomässigt svammel. Istället så är det en historia som ligger långt därifrån. Istället visar det på att prinsessan ser verkligheten med allt annat än rosa glasögon.

Känslomässigt svammel: nej inte direkt.
Svårt och obegripligt: nej även om det är många individer att hålla reda på och diverse ålderdomliga uttryck som används, så är det inte en svår bok att läsa eller för den delen att förstå.
Värt att läsa: ja om inte annat så är det roligt att få läsa en riktigt gammal roman.

De förryckta kusinerna

Titel: De förryckta kusinerna
Författare: Edward Gorey
Utgivningsår: 2012

Jag vet inte hur det är med er men ibland springer jag av en slump på böcker som jag bara känner att jag borde läsa. Så var det med De förryckta kusinerna av Edward Gorey. Strax efter bokköpet så hade även Stadsbiblioteket en kväll om Gorey och hans böcker. Den kvällen gav en fördjupad kunskap om hans serier då han har en ganska speciell stil. En av serierna i den här samlingen heter Den västra flygeln och den är en annorlunda sekvens av bilder. Gorey var tydligen väldigt inspirerad av bland annat stumfilmen och det är så som man ska läsa Den västra flygeln. Det finns även ingen direkt handling utan istället ges det en känsla av att vi som läsare antingen kommit in för tidigt eller för sent och missat den som hänt.

Magkänslan var vid det här tillfället mycket bra att gå på för jag gillar verkligen Edward Goreys serier. Att han även använder sig av en edwardiansk/viktoriansk stil (vilket gör att bilderna blir mycket tjusiga) och blandar detta med en underliggande svart humor, gör att det här är en trevlig ny bekantskap. Som någon sa under Gorey-kvällen att antingen gillar man det här eller så gör man det inte. För alla oss som drömmer om ett eget kuriosakabinett, så skulle Edwars Goryes serier passa väl in som inventarie. Jag hoppas verkligen att Sanatorium Förlag fortsätter att ge ut mer av Gorey.

De förryckta kusinerna insidaKlicka på bilden för större format

Varje söndag den la sig och blev allvarsam just på golvet där vi skulle fram.

Som ackompanjemang till bilderna finns verserna, omsorgsfullt översatta av Erik Andersson, som ger en extra dimension till bilderna. De samspelar fullt ut, ta bort det ena eller det andra och känslan skulle försvinna helt.

För er som gillar Neil Gaiman kan det vara intressant att veta att det var tänkt att Edward Gorey skulle illustrera Coraline men att han tyvärr gick och dog innan det blev av.

The two faces of tomorrow

Titel: The Two Faces of Tomorrow
Författare: James P. Hogan
Utgivningsår: 1979

Likt Cybernia, så finns det i The Two Faces of Tomorrow en stor teknikoptimism samt en dator som agerar på eget bevåg.  Här blir det större implikationer då denna dator är sammankopplad till andra datorer i ett nätverk. Dessa datorer har tagit rationella beslut och avskaffat krig och hungersnöd. Så nu när en av dessa datorer har tagit ett mycket logiskt men inte förnuftigt beslut, som kunde ha slutat i total katastrof så bestäms det att systemet ska uppgraderas med artificiell intelligens. Tanken är att de ska programmera in sunt förnuft.

Till skillnad mot Cybernia, där handlingen blir rätt intensiv på en gång så tar det ganska lång tid innan det händer här. Istället så ligger fokus på att etablera karaktärerna och inte minst deras arbete som programmerare och hur de arbetar med att utveckla artificiell intelligens. Som sig bör så finns det även en karaktär som är teknikskeptiker, så bokens huvudperson får förklara att det som sker har en logisk förklaring. Även om den nu har tagit en vändning som de inte kunnat förutspå, så ska de inte fly problemet utan lösa det med rationella beslut.

För att kunna övervaka det som sker under kontrollerade former, så flyttas projektet till en rymdstation. Där ska de attackera det intelligenta systemet som de döpt till Spartacus och se hur den reagerar och hur den försvarar sig. För tanken på att den ska försvara sig råder det inga tvivel om. Problemet är återigen att ingen kunde förutse vilka former detta kunde ta.

Den här delen av boken tycker jag blir något tråkigare. Även om tempot höjs, så tar handlingen ingen större fart. Det blir aldrig riktigt spännande fastän det går från försvar till medveten attack och allmän medvetenhet om sig själv och världen runt om.

Romanen bottnar i en fråga som handlar om vad som händer när tekniken blir intelligentare än oss människor. Hur kan vi då räkna med att den då tar beslut som tar hänsyn till vår existens. En rolig detalj är att Hogan har skildrat hur människorna springer runt med små plattor som närmast kan liknas vid dagens smarta mobiltelefoner.

Berså

Det har varit dåligt med bokrecensioner på sistone. Det i sin tur beror inte på att jag inte har läst något spännande eller bra för det har jag verkligen gjort. Recenserandet har bara fått vänta lite då lusten till att sticka helt har tagit överhanden. Det bästa med att sticka vantar  (i alla fall dessa) är att de var snabbstickade.

Bam

Nu när den kreativa ådran för tillfället är mättad så kanske det även kan dyka upp en eller annan bokrecension framöver.

Mönstret till de Berså-inspirerade vantarna finns här.
Mönstret till Pow och Bam finns här.

The Isotope Man

Titel: The Isotope Man
Författare: Charles Eric Maine
Utgivningsår: 1957

Mike Delaney är journalist från staterna som nu är placerad i London för att skriva om teknik och vetenskap. På mötet inne hos redaktionschefen ser han ett fotografi av en man som tidigare under natten har fiskats upp ur Themsen. Mannen är skjuten och det är ett under att han fortfarande är vid liv. Delaney känner igen honom som den så kallade isotopsmannen, kärnkraftsforskaren Stephen Raynor. Problemet är bara att Stephen Raynor är på sitt jobb och varken polisen eller Raynors chef anar ugglor i mossen.

Jag köpte boken med förhoppning att det skulle vara en science fiction-historia och visst finns det små element av sf men överlag har denna mer drag av att vara en kriminalare, vilket drar ner betyget. Delaney blir skjutjärnsjournalisten som inte duckar för något och inte ens en kula i en axel hindrar honom från att köra på. Polisen är enligt honom helt ovetandes om situationen och det blir han som ska avslöja sanningen. Sanningen är att han mest är i vägen för den utredning som pågår. Det uppfriskande är ändå den kvinnliga fotografen, Jill Friday som till en början tycker att Delaney är en idiot och som jämnt är hungrig och är mer intresserad av att få något att äta än att jaga dubbelgångare.