Arkiv för månad: maj, 2013

Bunty MittsJag tycker att det är roligt att läsa och recensera böcker i teman. Ibland är de mer eller mindre specifika och det senaste var kanske inte så tydligt men det gick på temat med gröna och rosa bokomslag.

I det gröna laget fanns The Waterproof Bible, The Liar och The Lost World
De rosa representerades av Baby Jane och Hello Kitty måste dö.

Men ingen läsning är komplett utan matchande vantar (kan även läsas som hur man stickar upp restgarn som även råkade stämma in i färgtemat) Mönster från Ravelry och mönstret till de retroinspirerade vantarna hittas här.

Annonser

Hello Kitty måste dö

Titel: Hello Kitty måste dö
Författare: Angela S. Choi
Utgivningsår: 2012

Den här recensionen kommer att avslöja delar av handlingen.

Fiona Yu hatar Hello Kitty. Den sockersöta katten som varken har mun eller klor som hon kan använda sig av för att göra sin röst hörd eller riva sig loss från situationer hon finner besvärande.

Som ung, välutbildad kinesisk-amerikanska är Fiona i viss mån en typisk Hello Kitty. Hon bor hemma hos sina föräldrar och trots sina idoga försök att tala om att hon inte är intresserad av att hitta en man och skaffa barn, så bokar hennes pappa ständigt in nya dejter åt henne. Dagens många timmar spenderar hon på kontoret där hon arbetar som jurist och där hon bara är en av alla dessa som arbetar rumpan av sig. En dag möter hon en gammal barndomskamrat och efter det mötet så börjar Hello Kitty att vässa sina klor.

Hello Kitty måste dö, är en skruvad och ganska absurd historia men Choi har en viss humor som ändå räddar boken. Den har sina poänger men Fiona som karaktär är ganska blek och även om hon verkar vilja göra sin röst hörd så låter hon ändå andra styra sitt liv. När hon väl tagit egna initiativ och åter möter sin gamla klasskamrat som på sin fritid mördar folk, så faller hon återigen i sin gamla passiva roll. Hon vässar visserligen sina klor men det är inte Hello Kitty som måste dö, utan de andra som inte passar in i kattens värld.

Hello Kitty måste dö, får två av fem stumma mjau.

The Lost World

Titel: The Lost World
Författare: Arthur Conan Doyle
Utgivningsår: 1912

Kärleken sägs det, kan få människor att göra märkliga ting. Bokens protagonist, journalisten Edward Malone är förälskad i en kvinna men känslorna är inte besvarade. Detta förklarar hon beror på att han saknar den äventyrliga ådran. Malone är fast besluten att visa att han är en djärv man och anmäler sig som frivillig att följa med med på den expedition till Sydamerika som ska genomföras för att verifiera det professor Challenger påstår, nämligen att han har funnit ett område som bebos av urtidsdjur.

The Lost World känns som en klassisk äventyrsroman. Det finns en stor berättaranda och en hel del mer eller mindre underfundig humor men det är givetvis en berättelse av sin tid så vissa partier känns rätt daterade. Berättelsen vinner mycket på att huvudpersonen är så sympatisk och de övriga karaktärerna är rätt underhållande trots att de idag känns något stereotypa.

Betyget blir tre dinosar av fem.

Det brukar ju heta att det inte finns något dåligt väder men vissa aktiviter blir inte lika roliga att göra i spöregn. Så efter att ha regnat hem efter ett tappert försök att titta på de tjusiga fordon som deltagit i årets Prins Bertil Memorial, ägnas istället eftermiddagen åt att skriva i kapp om böckerna som är utlästa men som av olika anledningar har blivit liggande.

Andlös Baby Jane

Fast jag får börja med att revidera min text för den första boken jag ska skriva om blev aldrig utläst och det är Ronges Andlös. Jag såg tidigare fram emot att läsa en nyskriven dystopi på svenska men det är något i berättelsen som gör att jag aldrig fastnar för den, det finns inget som får mig att vilja läsa vidare. Jag kommer även på mig att bli väldigt irriterad över den konspiratoriska känslan som präglar berättelsen. Så jag la den tillfälligt åt sidan och där har den således blivit liggande.

Bättre gick den med läsningen av Sofi Oksanens Baby Jane, för även om handlingen och till viss mån även huvudpersonen känns rätt främmande så har hon ett fantastiskt språk och en förmåga att skapa empati även för personer som inte alltid är lätta att tycka om. Det känns verkligen att hon tar sina romankaraktärer på allvar och det tunga ämnet till trots så är det ingen svår läsning. Det är lite märkligt och lite oklart men det är i slutändan bra.

Advertising_broadsheet_for_The_Hound_of_the_Baskervilles

Titel: The Hound of the Baskervilles
Författare: Arthur Conan Doyle
Utgivningsår: 1902

Det ligger en förbannelse över ägarna av Baskervilles Hall som innefattar en svart, hiskelig hund och ond bråd död. Sherlock Holmes och inte minst John Watson får i uppdrag att utreda det eventulla mordet på den förre ägaren, Charles Baskerville och varför den nya ägaren, Henry Baskerville får sina kängor stulna.

Trivia: The Hound of Baskerville hamnade 2003 på den brittiska listan över de mest älskade romanerna och ofta så är det just denna roman som dyker upp när det ska läsas om Sherlock Holmes och hans äventyr. Jag delar inte denna förtjusning över äventyret, den är absolut inte dålig men den tillhör inte mina favoriter. När jag nu fick en anledning att läsa om romanen så var det vissa saker som jag la märkte till som jag inte tänkt på innan.

Det främsta är att den är ganska rolig. Bland annat innefattar det hur Holmes sätt att kunna läsa ut kunskaper ur föremål, för alla andra verkar nästintill vara magiskt medan faktumet är att han ibland bara bokstavligen ser vad som finns där.

I detta äventyr så är även Holmes ganska frånvarande och Watson får en större aktiv roll i berättelsen. Det är självklart Holmes som i slutet löser fallet men på vägen fram så får vi som läsare följa Watson och när han samlar in information om fallet med Baskervilles hund. Det känns inte som det krångligaste äventyret och den skarpsinnige kan nog lista ut vem eller vad som är skyldig.

The Hound of the Baskervilles får tre förstoringsglas av fem och för den nyfikne så kan jag tala om att två av mina favorit Holmes-äventyr är A Study in Scarlet, A Scandal in Bohemia.

Den enda fördelen som kommer med att vara förkyld är det faktum att läsa är ungefär det enda man mäktar med. Det är bara att lägga alla andra projekt åt sidan och istället lyfta upp böckerna. Så i helgen blev både Arthur Conan Doyles The Hound of Baskerville och Téa Obrehts Tigern i Galina utlästa. Recensioner kommer så småningom.

Om du likt mig vill bunkra upp med tidsfördriv inför nästa sjukperiod, så tycker jag att du ska titta in hos Enligt O för där lottar hon ut The Age of Miracles som hon beskriver som en grymt bra dystopi. Självklart är jag med och tävlar.

TegelstenarDet pågår en tegelstensutmaning bland bokbloggarna och jag har blivit ut(upp)manad av både Västmanländskans bokblogg och Nobelprisprojektet, att visa upp mina tegelstenar och det gör jag ju så gärna. Jag har däremot valt att inte ta med mastodontvolymerna med den kompletta utgivningen av Jane Austen, Sherlock Holmes och H.G Wells som står i hyllan.

De fem lästa är:
Solzhenitsyn Cancer Ward 570 sidor
Alan Hollinghurst The Stranger’s Child 564 sidor
Joseph Heller Catch 22 519 sidor
Stephen Fry Making History 572 sidor
Cornelia Funke Tintenhertz 567 sidor

De två som fortfarande är olästa:
Elisabeth Gaskell Wives and Daughters 915 sidor
James Joyce Ulysses 933 sidor

Då det verkar som om alla andra redan har blivit taggade, lämnar jag vidare till vem som helst som känner sig manad att visa upp sina tjocka romaner.

The Liar

Titel: The Liar
Författare: Stephen Fry
Utgivningsår: 1991

Den här texten kan innehålla en och annan lögn, tillspetsning av sanningen och rena rama påhitt. Därför ska ni ta det ni nu läser med en stor nypa salt. För sanningen blir inte mer sann än vad jag låter den vara och lögnen blir precis så sann som jag önskar att den är. Mitt namn är Adrian Healey och det är jag som är The Liar.

Det pågår en diskussion bland bokbloggarna om när det är ok att sluta läsa en bok som man inte tycker är bra. Det var aldrig något som jag behövde ta ställning till när det kom till läsningen av The Liar, för jag kände att jag var tvungen att läsa ut boken för att överhuvudtaget få en chans att förstå vad det hela handlade om. Adrian Healey som har gjort lögnen till sin sanning, är ingen lätt karaktär att förstå sig på och det är en ganska invecklad berättelse som Fry har skapat. Adrian är bara en av flera karaktärer som tummar på sanningen för sin egen personliga vinnings och nöjes skull.

Jag är inte helt på det klara med vad jag tycker om romanen för även om den har sina språkliga finesser så är den rätt rörig där allt ska vara så ärligt osant. Berättelsen har trots allt sina poänger och Johnny Rottens ord: ever get the feeling you’ve been cheated?, känns aldrig så sanna som efter läsningen av Frys The Liar.

De härliga människorna bakom Out of Print Clothing som förutom att förse oss boknördar med tjusiga t-shirtar har nu även skapat det härligt retro inspirerade spelet The Great Gatsby Video Game, i vilken man ska samla poäng bland annat i genom att fånga martiniglas och skjuta ner dansande flappers. Hur roligt som helst och om man kommer upp i 25000 poäng, så donerar de en bok. Ett bättre sätt att förena nytta med nöje kan jag inte komma på.

Bonniers vegetariska kokbok & Literary Knits

Ny vecka och passande nog kom det idag även ett bokpaket med posten. Där i fanns den tunga Bonniers vegetariska kokbok med vilken jag hoppas att jag ska få tillbaka lusten för att laga mat. Efter en snabb genombläddring så ser den väldigt bra ut och den ägnar tack och lov ingenting åt näringslära eller radar upp argument för att äta vegetariskt, så som det verkar vara kutym att det ska vara i vegetariska kokböcker.

Literary Knits har nämnts lite här och där men jag har inte sett så många recensioner av den men eftersom jag a) gilllar att läsa och b) gillar att sticka, så kändes denna som ett roligt om än kanske inte ett så nödvändigt köp. Efter att ha bläddrat igenom den så är jag inte helt övertygad, idén var nog roligare än själva utförandet.

Uppdatering: Efter att ha läst mer i Literary Knits så blir betyget än lägre. Detta på grund av att hon rekommenderar att man skarvar ihop garntrådarna med en knut. Hon skriver visserligen att den blir nästan osynlig men knutar är inget som man ska ha i sin stickning, då de har en tendens att krypa fram och lägga sig på utsidan av stickningen. På Garnstudions hemsida finns det en bra video som visar hur man fogar ihop två trådar på ett bra sätt.