Arkiv för månad: juli, 2013

The Voyeurs

Titel: The Voyeurs
Författare: Gabrielle Bell
Utgivningsår: 2012

Tanken med min seriesommar var att jag skulle läsa lite mer och inte minst lite andra serier än vad jag vanligtvis gör. Problemet kommer bara när jag ska skriva om den, för även om en del (läs många) har varit ok, så har jag aldrig fastnat så där helhjärtat för någon av dem. Vilken får till följden att recensionerna har blivit något av en mara att få ihop, för hur skriver man något konstruktivt om böcker som mest känns som en axelryckning och än värre när de inte ens blir utlästa?

The Voyeurs är en serie som hamnar i den senare kategorin och det på grund av att jag blir så uttråkad av att läsa om vad Bell gör och det hon inte kan ta sig för att göra i sin vardag. Hon åker till Japan och Frankrike, hon träffar vänner och bråkar med sin pojkvän, lämnar in sin dator på reparation och mycket mycket mer som jag inte ids att ta reda på för halvvägs in i boken ger jag upp och slutar läsa. Kanske kan den här berättelsen vara intressant för den som läst och har en relation till Bell och hennes skapande, något som jag inte har. Eller bara för den som gillar vardagsserier där ingenting egentligen händer.

Teckningarna fungerar väl med berättelserna och det är kul att Bell använder sig av en sprakande färgskala men bilderna i sig lyfter aldrig berättelsen. Layouten består även av rutor efter serierutor, så rent layoutmässigt är det klassiskt upplägg för en pratig serie som detta ändå är.

The Voyeurs - tecknarstil

Annonser

Wizzywig

Titel: Wizzywig; Portrait of a Serial Hacker
Författare: Ed Piskor
Utgivningsår: 2012

För många år sedan innan mobiltelefonernas intåg och när offentliga telefoner fanns i var och vartannat gathörn, så gick det ett rykte att det gick att ringa gratis med dem om man visslade högt i luren. Nu var det här aldrig något som jag eller de jag umgicks med kunde testa för ingen av oss kunde busvissla, så det fanns inget sätt för oss att ta reda på om det stämde eller inte.

I Ed Piskors Wizzywig så är det här med att tjuvringa inga problem, för bokens huvudperson Kevin ”Boingthump” Phenicle, hittar alla tekniska bakdörrar. Både de som är öppna och de som behöver lite hjälp med att öppnas. Kevin börjar i unga år med små busstreck som att ringa gratis och allt eftersom han lär sig mer och mer så finns det inget som han inte kan eller vill göra. Så det blir en lång resa från att manipulera radiotävlingar, tillfällande domar och ett liv på flykt.

Det är just detta som är problemet med boken för Ed Piskor har utgått från flera riktiga hackares levnadsöden och samlat dem i i den fiktiva Kevin. Det blir med andra ord en ganska rörig bild som målas upp. Serien i sig är väldigt textbaserad och bilderna används mest för att skapa en känsla för tiden och det lyckas han väldigt bra med, men bilderna i sig används aldrig för att föra berättelsen framåt.

Wizzywig får ett stort plus för det genomtänkta och enormt snygga omslaget men det blir lite väl mycket av allt för att jag ska engagera mig i Boingthumps liv och äventyr.

Wizzywig - tecknarstil

Alena

Titel: Alena
Författare: Kim W. Andersson
Utgivningsår: 2011

För Alena så är livet rent ut sagt skit. Hon har nyligen börjat på den snobbiga internatskolan där det gäller att vara först med det senaste och att resa utomlands är mer regel än undantag. Att då vara en ganska vanlig tjej gör det inte lättare att passa in, så mobbing och utfrysning tillhör vardagen. Alena har i alla fall en ganska ovanlig bundsförvant vid sin sida och det är Josefin. Josefin drar sig inte för att kämpa tillbaka, både bokstavligen och bildligen. Det är bara en sak som är lite speciellt med Josefin och det är att hon har varit död i ett år.

Kim w. Andersson har en ovanlig förmåga att på ett utmärkt sätt balansera det vackra med det makabra. Jag har inte lyckats med att fota tecknarstilen, då det skulle innebära att jag var tvungen att bända upp albumet men på den här länken hittar ni exempel. Det är rent men ändå smutsigt och det blir som ni kan se på omslaget, rätt blodigt emellanåt. Det går att läsa Alena som ren splatter-skräck  men den har även en annan botten. Det var det som jag uppskattade med berättelsen. Att aldrig riktigt veta vad som är sant eller inte.

Alena får tre kompresser av fem.

Sweet teethFrån att ha börjat lite ambivalent, så tog berättelsen om Sweet Tooth ordentlig fart i det andra albumet (längst upp till vänster) och sedan har det gått undan genom de följande albumen. Där tid har getts till att fördjupa karaktärerna så att deras handlingar har blivit begripliga om svåra att förstå och förlika sig med. Där berättelsen har tagit nästan överljudsfart och sidorna har stressbläddrats, för att det har varit så spännande. Till perioder där historien tar en välbehövlig paus och där berättelsen ges plats för än mer bredd och fördjupning. Fram till slutet där allt blir – utan att avslöja för mycket men slutet är bra.

Plus:
-även om det är en postapokalypstisk historia så blir det aldrig becksvart utan det finns spillror av hopp, kärlek och medmänsklighet-även om det i första hand handlar om vänskapen mellan en man och en pojke, så försvinner likheterna (tack och lov) till The Road. Här finns det plats för andra och alla är lika modiga och kapabla till stordåd när det behövs. Män, som kvinnor. Människor som hybrider.
-att det redan i det andra albumet finns kopplingar till Margaret Atwoods roman Oryx and Crake.

På minussidan blir det tomt, för Sweet Tooth är en bra serie som går från klarhet till klarhet. Betyget blir en full godispåse med lite syrligt, lite sött, en del beskt men i slutet så gott som en godispåse brukar vara.

I augusti kommer även Lemire ut med en ny serie Trillium, så vi gottegrisar får snart en ny karamell att suga på.

FredagsmumsDen här senaste två veckorna har varit så arbetsintensiva, så det har knappt funnits ork till att läsa på kvällarna efter jobbet och än mindre att skriva några recensioner. Detta behöver jag nu ändra på, så från och med nu inför jag projekt avkoppling. Vad kan vara bättre att börja detta dels med sista delen i Sweet Tooth, en serie som jag bokstavligen har slukat (för så bra är den) och med något annat som också är gott att glufsa i sig, som färska jordbubbar?

Asterios Polyp

Titel: Asterios Polyp
Författare: David Mazzuccelli
Utgivningsår: 2009

Efter att Asterios lägenhet har brunnit ner så sätter han sig på bussen och lämnar det lilla som eventuellt finns kvar när lågorna har slocknat. Istället tar han och skapar sig ett nytt liv med bara det han har med sig i byxfickorna. Med hjälp av välvilliga medmänniskor har han ganska snart fått hyra ett rum och ett arbete som bilmekaniker. Det tidigare livet där han arbetade som arkitekt och där vardagen bestod av ändliga diskussioner om konst och varandet, är snart bara ett minne blott.

Asterois Polyp är ett utmärkt exempel på när ord och bild samspelar på allra högsta nivå och det är så här som serier ska vara när de är som bäst. Då de är helt beroende av varandra och om det ena skulle tas bort så skulle berättelsen fallera.

Asterios är egentligen ingen speciellt trevlig karaktär. Han är helt uppe i själv, ser sig som den store arkitekten trots att inget av hans verk någonsin har blivit byggda och är van att alltid stå i centrum. Asterios Polyp handlar som titeln avslöjar om Asterios men kanske ännu mer om perspektiv, speciellt då hur Asterios själv ser världen och sig själv i den. Bilden nedan visar hur skickligt Mazzucchelli använder sig av bilderna för att visa på hur Asterios sakta tar över och sätter sig själv och sin person i centrum.

Asterios Polyp - tecknarstil

 

The Hidden

Titel: The Hidden
Författare: Richard Sala
Utgivningsår: 2011

En helt vanlig dag dök monstren upp, ohyggliga varelser som utan urskillning dödade människorna. Bland dessa numera jagade människor fanns en man som inte verkade speciellt förvånad över hur det hade blivit. Istället verkar han kännas ansvarig för det som har hänt.

Senare när katastrofen är ett faktum och få människor finns kvar så möts några av dessa överlevande av en slump. Bland dessa finns en man som inte minns vad han heter. Allteftersom tiden går minns han att de befinner sig nära en plats dit de kan bege sig för för att komma undan monstren som jagar dem. Väl där så dyker den ena märkliga varelsen efter den andra upp och frågan var de har hamnat och vem mannen egentligen är blir högst angelägen att få svar på.

Richard Sala är en serieskapare som jag fick tips om att läsa och tur är väl det för jag hade nog annars missat de här berättelserna. De är ofta väldigt bisarra och märkliga men alltid lika spännande och underhållande att läsa. Jag är ingen stor konsument av skräck men Salas serier är mer konstiga, på de där härligt konstiga sättet, än vad de är rysliga. En stor fördel är även att bland de serier som jag har läst så har en kvinnliga karaktärer haft en stor roll. De är handlingskraftiga och vet hur man sparka rumpa.

Teckningarna är bra, kanske inte de vackraste jag har sett men karaktäristiska. Det som främst sticker ut är den mustiga färgsättningen. Det är en nämligen en färgkavalkad utan like och det är rätt härligt att se ett monster som bär en lila halsduk, även om den på omslaget mer ser ut att vara åt det rödrosa hållet.

The Hidden är en färgsprakande, intressant spin off på den klassiska historien om uppfinnaren och monstret och vad som skulle hända när monstret själv vill vara den som skapar liv.

The Hidden - tecknarstil

Seriesommar fortsättning.. är härliga ting. Speciellt eftersom jag gick dit för att hämta en reservation och efter en snabb okulärbesiktning av seriehyllan kom hem med fem till. Högen innehåller allt från vardagsskildringar med bland annat bipolär sjukdomsdiagnos, till mer generell vardagstristess till klassiska rymdäventyr. Seriesommaren fortsätter ett tag till.

Död kompis

Titel: Död kompis
Författare: Simon Gärdenfors
Utgivningsår: 2012

Den döda kompisen som Simon Gärdenfors serie handlar om är Kalle som vid 18-års ålder dör i hjärnhinneinflammation. Döden kommer plötsligt och efter en kort introduktion till hur Simon och Kalle träffades, så får vi i resten av serien ta del av hur sorgen drabbade människorna runt om Kalle. Simon och Kalle var bästa vänner, så fokuset ligger främst på hur Simon hanterar sorgen.

Detta är ingen navelskådande serie, utan perspektivet känns trots det svåra ämnet väldigt rakt. Vi får ärligt ta del av tiden efter Kalles död och hur den påverkade Simon. Hur han aldrig riktigt bearbetade sorgen och hur den fler år senare kommer tillbaka och gestaltar sig i en djup depression. Även Kalles mammas sorg och hennes och Simons relation får en stor del i berättelsen.

Tecknarstilen är väldigt avskalad och grafisk med väldigt runda figurer. Färgerna kan bäst beskrivas som väldigt poppiga med glada och pigga kulörer. Den söta tecknarstilen ställs i skarp kontrast mot den svåra historien men det blir aldrig någon motsättning mellan form och innehåll. Död kompis visar hur brett och bra seriemedlet är och det en berättelse som berör djupt.

Död kompis - tecknarstil