Arkiv för månad: september, 2013

För oss gamlingar är det svårt att leva…  Men det är inte de förnedrande små pensionerna som sårar oss mest. Det värsta är att vi drivits ut ur ett storslaget förflutet och hamnat i en outhärdlig liten nutid. Det är inte längre någon som ber oss komma och framträda i skolor eller på museer, vi behövs inte längre. Vi existerar inte längre, trots att vi fortfarande lever. Det är hemskt att överleva sin egen tid…

Svetlana Aleksijevitj Kriget har inget kvinnligt ansikte

Annonser

Stitches

Titel: Stitches; A Memoir
Författare: David Small
Utgivningsår: 2009

Stitches är en sjujäkla bra serieroman om en riktigt hemsk barndom. Förutom att växa upp i en familj där dysfunktionell bara är förnamnet, så vaknar David upp efter en operation och har förlorat sin förmåga till att prata. Han har nämligen haft en en cancersvulst på halsen, och när den opererades bort så var de även tvungna att ta bort det ena stämbandet.

Mama had her little cough… Once or twice, some quiet sobbing, out of sight… or the slamming of kitchen cupboard doors. That was her language.

Hela hans uppväxt kännetecknas av tystnad. Först den som präglar hela familjen där främst hans mammas frustration bara kommer till uttryck som i citatet ovan och senare den påtvingade när han till en början helt förlorar sin röst. Inte ens när han läggs in för operation som till en början bara skulle vara en enkelt rutinuppdrag, blir till två kirurgiska ingrepp och vilka konsekvenser de här operationerna skulle få, så berättar Smalls föräldrar något för honom. Det är av en slump som han efteråt får reda på att han har haft en cancerdiagnos.

Under hela sin barndom så har han tecknat och fantasin är det ingen brist på. Berättelsen om Alice i underlandet är Smalls favorit och senare när han går i terapi, så får psykologen iträda rollen som den vita kaninen för att visa på att han för Small verkligen blir ett sagoväsen. Under de här sessionerna får nämligen en Small reda på att hans uppväxt har varit rätt vrickad.

Alltigenom serien så ges vissa antydningar om vad som egentligen döljs i tystnaden och i slutet så berättar Small om sina föräldrars hemligheter och det liv och den fasad som de ändå valde att upprätthålla till allas förtret.

Tecknarstilen präglas mest av en skissig känsla och de skuggade partierna går i olika nyanser av grått och ser nästan ut att vara målade i akvarell. Stitches är ytterligare ett exempel på hur vitt och brett kategorin tecknade serier kan vara men även ytterligare ett exempel på hur bra de kan vara.

Stitches - tecknarstil

 

Der Boxer

Titel: Der Boxer; Die wahre Geschichte des Hertzko Haft
Författare: Reinhard Kleist
Utgivningsår: 2012

Vid 16 års ålder så deporterades Hertzko tillsammans med andra judar till koncentrationslägret Jaworzno. Där fick han arbeta i de kolgruvor som låg alldeles i närheten. Tack vare sin goda fysik, så klarade han av arbetet bättre än många andra som avrättades på plats när deras kroppar inte längre orkade med det hårda arbete som de sattes att utföra. Även på grund av sin goda fysik så uppmärksammas Hertzko av en lägervakt som låter träna upp Hertzko till att boxas mot andra fångar. De här matcherna tjänade som underhållning för lägrets militärer och matcherna var verkligen en fråga om liv eller död. Förloraren, om han inte dog i ringen sköts till döds utanför ringen.

Hertzko är bokstavligen en riktig fighter och lyckas överleva mot alla odds, däribland en av alla dödsmarscher varav en han senare lyckades fly ifrån. Efter kriget emigrerar Hertzko till Amerika där han börjar boxas för att tjäna sitt uppehälle och byter namn till Harry. Allt han strävar efter är att hans namn ska hamna i tidningen, så att hans ungdomskärlek Leah, ska återfinna honom. Den 18 juli 1949 kommer så hans stora chans till berömmelse när han ska boxas mot Rocky Marciano, proffsboxaren som hitintills inte förlorat en enda match.

Reinhard Kleists serieroman Der Boxer bygger på biografin om Hafts liv, som hans som Alan har nedtecknat. Vanligtvis så är jag skeptisk till när ett medie förmedlas i ett annat, så som när böcker ska bli film, filmer ska bli serier etcetera men i det här fallet så är jag glad över att Kleist satte sig ner och berättade om Hertzkos livsöde. Hade den inte varit i serieformat så hade jag inte fått upp ögonen för den. Det är ett spännande om än ett väldigt tragiskt människoöde, ett bland så många som verkligen förtjänar att få sin uppmärksamhet. Seriemedlet fungerar här utmärkt för att förmedla Hertzkos upplevelser och det är svårt att värja sig emot dem när de blir så tydliga som i Kleists bilder.

Der Boxer finns än bara utgiven på tyska men andra serier av Kleist har blivit översatta till engelska, så det är bara att hoppas att även denna blir översatt, så att den hittar en än bredare publik. För det är det väl värd.

Der Boxer - tecknarstil

Kvinnornas långa hår fladdrade blont, rött eller brunt i vinden, trasslade in sig i varandra och bildade flaggor vars mönster förändras för varje kilometer.

Sabrina Janesch Kattbergen

Germany

Bokmoster har dragit igång tyska torsdagar, för att lyfta fram tysk litteratur. Detta tycker jag är en kul idé som jag gärna hoppar på för även om jag har haft en liten inofficiell tysk höst här på bloggen, så tänkte jag att bokmosters tyska torsdagar, kunde sporra mig till att läsa mer på tyska. Jag kommer att mjukstarta lite med att läsa och recensera några tecknade serier/grafiska romaner.

Maddaddam

Titel: Maddaddam
Författare: Margaret Atwood
Utgivningsår: 2013

För er som har följt min blogg ett tag så kan det inte komma som en större överraskning att en av de större läsupplevelserna de senaste åren har varit Margaret Attwods dystopiska romaner. En av anledningarna till detta var att hon skapar starka karaktärer och att vilket kön dessa har spelar mindre roll. Hon använder sig inte av den klassiska bilden av efterkatastrofiska samhällen, där kvinnor och barns roller mest består i att tjäna som kanonmat. Hennes romaner fick mig att se på en genre som jag valigtvis undviker, med nya ögon. Därför var förväntningen på den avslutande delen i Maddaddam-trilogin ganska stor och även om jag inte kan säga att det blev den fyrverkerisprakande avslutningen som jag hoppats på, så är ändå den sista delen bra. Det slutar bra men vägen dit (Oryx and Crake & The Year of the Flood) var än något lite mer spännande.

Att läsa Maddaddam var som att åter träffa en gammal vän, för Atwood skapar karaktärer som man verkligen bryr sig om och vill spendera tid med. Man räds och hoppas tillsammans med dem och vill dem att allt gott i den kaotiska värld de lever i och till viss del har varit ansvariga för att skapa.

I partierna där Atwood låter en av huvudkaraktärerna ta plats som berättare för crakerna, de nya människorna som skapats för att ta över efter de vanliga människorna, visar verkligen Atwood att hon är en berättare av rang. Det finns så mycket humor och berättarlusta i dessa partier och det är här som jag blir varse om varför jag verkligen tycker om att läsa hennes text.

Eftersom detta är en avslutande del så är det vissa trådar som ska knytas ihop och här känner jag en viss tveksamhet. Dels beror detta på att vissa saker inte kom som en större överraskning, samt att jag känner att vissa personer får lite för mycket plats i den här berättelsen. En plats som de inte riktigt förmår att fylla upp. Å andra sidan så kanske detta väl spelar roll i de dimridåer som Atwood nu på slutet lägger ut i fråga om vem som egentligen är ansvarig för att katastrofen tog plats. I de övriga böckerna så kändes det rätt självklart vems felet var medan det i Maddaddam blir lite mer oklart vem och i vilken tråd som de drog.

Om de två övriga romanerna hade ett mer driv i berättelsen som gick ut på att vi snabbt fick följa med i karaktärernas överlevnad, så tar den tråden en lite långsammare del och istället så både fördjupas och grumlas vår förståelse för karaktärerna och händelseförloppet en aning. För att riskera att upprepa mig ännu en gång, så är slutet ändå bra. Maddaddam var en efterlängtad avslutning som får fyra lionbams av fem.

Serier på tyska

Den här veckan har jag tänkt ska tjäna som uppsamlingsvecka då jag efter en intensiv jobbperiod knappt har haft ork till att läsa efterlängtad litteratur och än mindre fått tid att skriva ner mina tankar. Detta ska jag nu ändra på men först tänkte jag att jag skulle skriva lite om serieinköpen under helgen i Berlin.

En snabbvisit på Modern Graphics filial i Europacenter resulterade i två serieköp: Reinhard Kleists Der Boxer och Barus Die Sputnik Jahre. Det är kul att se att den tyska serieutgivningen verkar vara så bred, så både amerikanska superhjältar till de smalaste indieserierna står brevid varandra på hyllorna. Annars var den här butiken rätt liten och främst inriktad på manga.  Nu har jag visserligen läst att mangautgivningen är rätt stor i Tyskland men det var ändå kul att se det tycks stämma och att det fortfarande tycks gå så bra. Det är bara att jämföra med den svenska utgivningen av japanska serier som i höstas mer eller mindre gick i graven när Bonnier Carlsen beslutade sig för att sluta ge ut One Piece. Det enda förlaget som idag oförtrutligt fortsätter att ge ut japanska serier är Ordbilder. Därför är det extra roligt att hitta en för mig ny serie (Billy Bat) av en mina favoritförfattare Naoki Urasawa i en vanlig bokhandel.

Idag hann jag hämta ut den:

About the events of that evening – the events that set human malice loose in the world again – Toby later made two stories. The first story was the one she told out loud, to the Children of Crake; it had a happy outcome, or as happy as she could manage. The second, for herself alone, was not so cheerful. It was partly about her own idiocy, her failure to pay attention, but also it was about speed. Everything had happended so quickly.

Margaret Atwood, MaddAddam = lycka

Dagens yeah: när mailet från favoritbokhandeln säger att den efterlängtade sista delen i Margaret Atwoods serie MaddAddam nu finns att hämta.

Dagens nej: när jag inser att jag inte kommer att hinna förbi och plocka upp boken idag.

Fortsättning följer…