Arkiv för månad: oktober, 2013

Att minnas eller att glömma – vad är mest hälsosamt? Att riva eller att stängsla? Att gräva upp eller att låta förbli begravet?

Anna Funder Stasiland

Annonser

Babys in Black

Titel: Babys in Black
Författare: Arne Bellstorf
Utgivningsår: 2010

Observera att den här recensionen kommer att avslöja vissa detaljer i handlingen!

Ibland är orsaken till varför jag plockar upp vissa böcker, mer eller mindre dunkel, förutom en vag känsla av att boken i fråga nog ändå har någonting som jag skulle uppskatta. (Kalla det magkänsla om du så vill). Så var det i alla fall med Arne Bellstorfs Babys in Black som handlar om kärlekshistorien mellan Astrid Kirchherr och Stuart Sutcliffe. Sutcliffe var medlem i Beatles under bandets tidiga år alldeles innan de blev upptäckta och när de spelade i en skum källarlokal i Hamburg.

Bland LP-skivorna här hemma så finns det en samlingsskiva med Beatles och det är ungefär så långt som mitt intresse för gruppen sträcker sig. Jag kan nog påstå att jag tycker de är mest intressanta som kulturellt fenomen än som musikskapare och varken namnen Astrid Kirchherr eller Stuart Sutcliffe ringde någon klocka. Så det är utifrån det perspektivet som jag läste den här serien. Det funkar ändå bra för Bellstorf presenterar personerna väl och ger den information som behövs för att kunna sätta karaktärerna i rätt kontext. Tidigt så känner jag att jag fattar sympati för både Astrid och Stuart och det bli alldeles lagom mycket av både det goda som det onda.

Det var Astrids gamla pojkvän som av slump hörde Beatles när de spelade och begeistrad tog han sedan med sig Astrid till de ganska ruffa kvarteren i Reeperbahn. Även Astrid blir fascinerad av engelsmännen och inte minst i Stuart och ganska snart så blir de förälskade i varandra. Astrid arbetar som fotoassistent och tar några av de fotografier av gruppen och medlemmarna som kommer att bli framtida klassiker. Ett exempel här.

Titeln, Babys in Black känns väldigt passande då det de facto är en ganska svart serie (och lite surfande gav uppgiften att det även är en Beatles låt från 1964), både i tecknarstilen och i historien i stort. För det här är ingen kärlekssaga som kommer att sluta med att de levde lyckliga i alla sina dagar. Stuart lider av oförklarliga huvudvärkar och bara efter några år så avlider Stuart till följderna av en hjärnblödning. Att någonting kommer att hända skildras ganska tidigt i serien, då vi får se hur Astrid går runt och jagar en halsduk som hela tiden förs vidare med vinden. Jag hade vid några tillfällen svårt att hålla isär de olika personerna men det kan mycket väl bero på att jag har lite dålig koll på resten av gänget, det vill säga de som inte är Lennon eller McCartney. Tecknarstilen kännetecknas främst av att den är ganska sotig och att Bellstorf har en ganska rund tecknarstil.

Efter att jag läst ut Babys in Black så läste jag på om Astrid Kirchherr och Stuart Sutcliffe. Tydligen så dog han i hennes armar på väg till sjukhuset. Detta är ingen scen som finns med i serien och det tycker jag är bra av den enkla anledningen att den behövs inte. Bellstorf lyckas ändå förmedla det ofattbara och gör detta med respekt till de människor som det handlar om.

Innan jag avslutar den hår långa recensionen som det råkade bli, det märks kanske att det är en serie som berörde hjärtat lite extra, så vill jag avsluta med att skriva lite om översättningen, eller bristen av den. Jag köpte den tyska upplagan för att öva på min tyska och så är det alltid roligare att läsa på originalspråk men det intressanta här är att när Beatlarna pratar så har de valt att inte översätta det till tyska. De pratar således engelska och detta gör att serien får ännu ett plus.

Babys in Black - tecknarstil

Babys in Black får fem (svarta) polotröjor av fem.

Kriget har inget kvinnligt ansikte

Titel: Kriget har inget kvinnligt ansikte
Författare: Svetlana Aleksijevitj
Utgivningsår: 2012

När Svetlana Aleksijevitj växte upp så var kriget alltid närvarande. För alla hade de någon nära anhörig som hade varit med i kriget och många var även de som aldrig kom hem igen. Rösterna från kriget var ofta kvinnliga. Det var kvinnorna som blev kvar när deras söner och män dog och det var kvinnornas sorgsna berättelser som Aleksijevitj växte upp med.

I den stora historieberättelsen så är kriget nästan alltid manligt. De kvinnliga soldaterna som slogs sida vid sida med männen, som krälade i gyttjan och som gick och lade sig varje kväll med nedblodade kläder, har av olika anledningar varit tysta. De belönades med medaljer för sina insatser men sågs av många som simpla fälthoror när de kom tilbaka. Så de valde att inte prata om sina upplevelser. För många var det även en överlevnadsstrategi att inte prata om vad de upplevt. De orkade inte gå igenom alla minnen igen.

Kriget har inget kvinnligt ansikte är en jobbig bok att läsa men Aleksijevitj har gjort en beundransvärd insats som har träffat alla dessa kvinnor och samlat deras upplevelser. Jag blev vid flera tillfällen rörd till tårar av kvinnornas erfarenheter. Det är så mycket lidande och sorg men även kärlek och empati för de skadade och döende motståndarsoldaterna som beskrivs, så det är svårt att inte bli oberörd. För oavsett vilken sida vi står på så är vi alla rätt omtåliga varelser av kött och blod som önskar det samma. Att få leva i fred.

Jag har citerat från denna bok tidigare men vill ändå avsluta med ett citat.

Hur ska jag kunna finna de rätta orden? Jag kan berätta om hur jag sköt. Men inte om hur jag grät. Det får bli förbli osagt. Jag vet en sak: i kriget blir människan skrämmande och obegriplig. Hur ska man kunna förstå henne? Ni är ju författarinna. Hitta på någonting själv! Något vackert. Utan löss, smuts och spyor. Utan vodka och blod. Något som inte är lika kusligt som det verkliga livet.

Koltrasten som trodde den var en ambulans

Titel: Koltrasten som trodde att den var en ambulans
Författare: Anders Mildner
Utgivningsår: 2012

Har du tänkt på vilka ljud som kommer av att du läser en bok. Hur det låter när du bläddrar till nästa sida och hur det låter när du slår igen boken?

Anders Mildner har skrivit en kort men kärnfull bok om hur ljuden och inte minst oljuden har fått en stor plats i vårt samhälle, där bullerskador till och med hittas hos fiskar men där ljuden ändå har blivit en del av vår vardag, att vi knappast lägger märke till dem (förutom när vi störs av dem och då kallar dem för oljud).

Att ljuden har ökat, både i omfattning och volym råder det ingen som helst tvekan om. Ett exempel som bland annat lyfts fram i boken är att idag så har stereoanläggningarna i bilarna, större kapacitet än de ljudsystem som Beatles använde vid sina konserter under 1960-talet.

Mildner visar på hur den det nya ljudlandskapet är en följd av den ekonomiska utvecklingen som skett och hur ljuden idag har blivit en handelsvara. Där vi idag konsumerar ljud för att skapa egna ljudrum för att stänga ute alla andra ljud som vårt välfärdssamhälle har medfört och där ljud används allt mer för att få oss att konsumera. Även brist på ljud, det vill säga tystnaden har idag blivit så sällsynt att även den har blivit en handelsvara. Marknaden för spabesök och retreathelger har ökat något enormt, i en tid då allt färre får tillgång till en av människan oförorenad ljudmiljö.

Koltrasten som trodde att den var en ambulans, är till viss del en ganska deprimerande läsning om hur mycket onödigt ljud vi omger oss med på grund av bland annat lättja (lövblåsen, jag tittar på dig) men det är samtidigt en mycket intressant bok som bland annat tar upp och förklarar varifrån uttrycket stealing ones thunder kommer ifrån och att människors påstådda möten med spöken i själva verket bara är ett reaktion på infraljud. Ljud som vi inte fysiskt kan höra men som vår kropp registrerar och reagerar på.

Koltrasten som trodde att den var en ambulans, får fyra vanliga fågelkvitter av fem.

Så här på dagen när nobelpriset i litteratur tillkännagavs, så är inte dagens ord äntligen, utan tack! Det stora tacket går nämligen till Rámus förlag som efter en förfrågan om en recensionsbok, skickar fyra(!) andra böcker i väntan på att den efterfrågade romanen ska ges ut. Dagens känsla gick från att vara paff till att bli otroligt glad över den visade generositeten.

Bilder på finböckerna kommer imorgon när dagsljuset underlättar fotograferingen.

Finpost från Rámusförlag

Överraskningsböckerna i dagsljus är:

Terézia Mora Alla dagar
Barys Pjatrovitj Torget (en kärlekshistoria)
Ales Steger Berlin
Jáchym Topol En utflykt till järnvägsstationen, samt dikter

Der Tod und das Mädchen

Denna tyska torsdag blir det ett tips om en webbserie som jag har följt under en tid; Nina Ruzickas Der Tod und das Mädchen. Ruzicka utgår från det klassiska motivet av flickan och döden, som på olika sätt har figurerat i konsten sedan renässansen men gör här sin alldeles egna version och detta med en stor portion humor. Trots att döden är en av huvudkaraktärerna så är det, i mitt tycke, inte en speciellt morbid serie och detta beror på att den innehåller en hel del hjärta. Bilden ovan är ett typexempel på relationen mellan de två huvudkaraktärerna. De är båda ganska tjurskalliga, så relationen dem emellan blir allt annat än just livlös.

Der Tod und das Mädchen är en mycket rolig serie som jag varmt rekommenderar. Den finns även översatt till engelska för den vars tyska är lite ringrostig.

Everyone quickly forgets about everything. Only desire is ever present. It comes along using a new name each time.

Kyoko Okazaki Helter Skelter – Fashion Unfriendly

Önska dig vad du vill

Titel: Önska dig vad du vill; 5 sagor för vuxna
Författare: Jakob Arouni
Utgivningsår: 2005

Originaltiteln: Idioten, Fünf Märchen; avslöjar mer om bokens innehåll än vad den svenska titeln gör. För den här boken fokuserar verkligen på uttrycket att man ska vara försiktig med vad man önskar; för att önska är en sak, att faktiskt få drömmarna uppfyllda är en helt annan. Det är inte heller alltid de mest sympatiska människorna som önskefen besöker så önskningarna blir i slutändan inte alltid de bästa.

Det finns böcker där handlingen från början känns ganska förutbestämd, ett typexempel är Andrew Kaufmanns The Tiny Wife där slutet inte kom som någon större överraskning men där det ändå inte gör något då det är en trevlig läsning under tiden. Det är det inte i Önska dig vad du vill och detta orsakas mycket av krocken som blir i språket. Dels finns det ett distanserat avståndstagande i och med användandet av Sie (ni) samt att det är en ganska rå jargong mellan karaktärerna som gör att det känns som personerna ändå ska ha en ganska nära och kamratligt förhållande til varandra, som i rimmar illa i mina ögon.

Enligt baksidestexten, så klev Önska dig vad du vill snabbt upp på de tyska bästsäljarlistorna vilket i sin tur borde ha fått mig att lämnat kvar boken på bibliotekshyllan. För så kallade bästsäljare brukar vara signifikativt med en ganska tråkig läsupplevelse och så var det även denna gång.

Önska dig vad du vill får två bleka önskningar av fem.