Arkiv för månad: december, 2013

Från oss alla

Det här inlägget tar hem kategorin årets nonsensrubrik men då jag ville undvika allt som hade med bokslut att göra så blev resultatet kanske inte det bästa men i alla fall annorlunda.

Ett av mina nyårslöften för detta år som snart är till ända var att introducera Legogubben som den nya bokbloggkatten. Ett initiativ som visade sig vara lite svårare än vad jag tänkt. Med tanke på skillnaden i storlek mellan nämnda plastgubbe och en bok, så har det varit ganska svårt att få in dem i bilderna på ett bra sätt. Det har således inte heller blivit ett enda foto med en Legogubbe och det obligatoriska ”här öppnas det bokpaket tillsammans med katt/Legogubbe”. Jag får jobba vidare på detta och istället får ni hålla tillgodo med en Lego/bokbloggsversion av Benjamin Syrsas julhälsning.

Att läsa mer digitalt har det väl gått så där med, så det är ett löfte som får hänga med till nåsta år också. Däremot så måste jag säga att serieinitiativet gick rätt bra. Bland annat genom att jag hade en seriesommar. Tecknade serier kommer även framöver att dyka upp.

Bäst sammanfattas ändå årets läsning enligt dessa kategorier:

Årets bästa: Kvalar även in på årets bästa titel nämligen Charles Yus Sorry, Please Thank You.

Årets mest efterlängtade: Margaret Atwoods Maddaddam, som så skickligt avslutade den postapokalyptiska trilogin.

Årets fiktiva förälskelse: Nu är visserligen Jeff Lemire en högst verklig person men det är hans serier som jag detta år har kärat ner mig i. Gång, på gång, på gång, på gång.

Årets flopp: Den dystopiska sommaren som aldrig tog sig. Traditionen bjuder att sommaren är lika med dystopisk men i år blev inte en enda recension skriven. Jag läste visserligen Karen Thompson Walkers The Age of Miracles men mycket mer än så blev det inte. The Age of Miracles är även en bubblare till årets mäh.

Årets gladaste: Att jag en dag bara så där utan anledning fick ett signerat ex. av Chew från en som varit på New York Comi Con.

Årets mäh: Den här kategorin kunde nog vid närmare eftertanke ha ganska många kandidater men Hope Larsons serieversion av Madeleine L’Engels A Wrinkle in Time, tar tillslut hem priset. Kärlekskramande håriga bestar är tydligen inte min kopp te.

Årets mest oväntade: Terézia Mora Alla dagar

Årets snyggaste: Nu är jag ingen speciell Star Wars fantast men när jag såg omslaget till Star Wars Luvças Draft, som är en serietidning som bygger på manuskriptet från 1974, så kände jag att den här bara måste jag ha för att den är så snygg. Bildbevis här. Det roliga är även att denna utgåva är en andra upplaga och att den är så mycket snyggare än första utgåvan, är något som tillhör undantagen. Bild på första utgåvan finns här.

Årets spurt: Den här veckan då jag försökte skriva ikapp alla recensioner som släpat efter. Nu har jag bara fyra böcker kvar att skriva om men dem skjuter jag gladeligen upp till någon gång i framtiden.

Årets sämsta: Har ingen värdig vinnare i denna kategori. Många romaner har varit ganska trista men ingen av dem tar hem platsen som årets absolut sämsta.

Årets mest överraskande: Barys Pjatrovitjs Torget.

Ha nu en riktigt god och glad jul. På återseende.

Annonser

Boktips via vykort

Jag har tidigare nämnt Postcrossing, där man skickar vykort till personer runt om i världen. Förutom att det är väldigt trevligt att få handskrivna vykort i en tid där den mesta kommunikationen sker digitalt, så är det även spännande att få en inblick i andras liv. Än trevligare är det att dessutom få boktips och ett av dessa som kom från Colorado i USA har jag läst och tyckt väldigt mycket om, recensionen kommer senare.

Antoine de Saint-Exupérys Lille Prinsen, har jag förstått är en barnboksklassiker som även älskas av många vuxna men detta är en bok som har gått mig helt förbi men nu tänkte jag att jag skulle ta och läsa den.

Från Portugal kom det fascinerande kortet till höger i bild och tack vare vykortskrivarens text om Fernando Pessoa, så blev jag väldigt nyfiken på denna författare. Efter att ha sökt lite, så bestämde jag mig för att läsa boken med den mycket poetiska titel The Book of the Disquiet.

Dessa tillsammans med Tove Janssons Sent i november, tillhör årets julläsning. Tunna böcker som känns som en rätt lagom läsning till en helg som är full med god mat och godis.

Alla dagar

Titel: Alla dagar
Författare: Terézia Mora
Utgivningsår: 2004

..undflyende. Det är nog ordet som bäst beskriver Moras Alla dagar, för i huvudrollen finns språkgeniet Abel Nema som behärskar 10 språk men som egentligen inte säger någonting. Han går som en skugga genom boken och lyckas med konststycket att ständigt vara i centrum fastän han hela tiden rör sig i samhällets utkanter.

Det är ett väldigt intressant drag av Mora att ha skapat en sådan tyst huvudperson som jag egentligen aldrig fattar sympati för men det intressanta är inte Nema i sig utan alla de människor som rör sig runt honom och som på ett eller annat sätt förbarmar sig över honom och som tillslut driver iväg honom. För alla de andra tycks han äga en förtrollning som jag som läsare aldrig riktigt uppfattar.

Även platsen för romanen är ganska undflyende, de ges vissa ledtrådar till att det är ett land satt i förändring och det är här när personerna begrundar sitt nuvarande ställning som nya osynliga medborgare, som romanen glimmar till men dessa partier är i mitt tycke allt för få.

Rent språkmässigt så tilhör Alla dagar det mest originella som jag har läst i år. Fokus skiftar brutalt mellan personerna och ett sätt som Mora skiljer ut vem som tänker/säger vad är genom parenteser.

Jag är ganska ambivalent till Moras Alla dagar. Hade jag inte fått den, så hade jag förmodligen inte läst denna och även om jag kände en viss antipati för huvudpersonen så var det en intressant läsning just på grund av språket. Alla dagar tar hem kategorin i årets mest oväntade läsupplevelse.

Pappan och havet

Titel: Pappan och Havet
Författare: Tove Jansson
Utgivningsår: 2004

Min relation till Tove Janssons Muminkaraktärer är ganska dålig. Jag läste några enstaka serietidningar när jag var liten men mycket mer än så har det aldrig varit. Så det är lite med förundran och nyfikenhet som jag ser hur mycket Mumin det har blivit, från enklaste vykorten till kakmått, polulariteten har kanske alltid funnits där men det är inte förrän på senare år som en har exploaterats så enormt. Efter att ha fått Pappan och havet rekommenderad av Sandra och eftersom den nyligen även var uppmärksammad i P1s radioprogram Bokcirkeln, så gjorde jag slag i saken och beställde ett exemplar av boken.

Jag får lov att erkänna att jag snart blev ganska förvånad över den lågmälda tungsinnet som präglade boken. För det är ganska allvarliga och svåra känslor som de annars så (tillsynes) kramgoa Muminkaraktärerna får gestalta. Allt från behovet av få känna sig behövd till att alla relationer handlar om givande och tagande. Bäst gillar jag fortfarande Lilla Mys syn på ilska, citatet hittar du här.

Pappan och havet var en perfekt bok att läsa i en period när hjärnan känns som mos, den är lätt att läsa men har ändå ett djup som gör att den lämnar avtryck. Nu återstår bara en allmän fråga, ska jag fortsätta att läsa resten av Muminböckerna eller är det någon annan som rekommenderas framför de andra?

(Inga Mumintroll kom till skada under tillkomsten av det här inlägget, däremot så råkade ett eller två mumien smyga sig in i texten istället för Mumin. Mumien i sin tur är kompenserad för eventuellt bortfall av royalties.)

Torget

Titel: Torget – en kärlekshistoria
Författare: Barys Pjatrovitj
Utgivningsår: 2011

Pjatrovitjs bok Torget beskrivs bäst som en udda fågel. För mig för att den var en del av i ett överraskningspaket och för att den lever på undantagstillstånd då den måste smugglas in i det land som den behandlar. Förutom att jag då och då genom Postcrossing skickar vykort till människor som bor i Belarus, så är min kunskap och relation till landet i fråga ganska liten.

I handlingens centrum finns studenterna Ales och Maryjka som möts och skiljs och möts igen och förenas i en kamp och en vilja om ett annat samhälle. Bokens undertitel, en kärlekshistoria handlar dels om kärleken mellan två människor men även kärleken till och efter det egna landet. Där längtan efter frihet är större än rädslan för att varje initiativ till protester för att göra sin röst hörd, obönhörligt kommer att slås ned.

Torget – en kärlekshistoria är trots sitt anspråkslösa omslag en mycket färgskimrande roman där livet, längtan och frihetskampen står i fokus och jag är så glad över att den här romanen hittade hem till mig. För annars hade jag nog missat att läsa denna bok som tog hem kategorin årets mest överraskande läsupplevelse.

Queen of tiredBilden ovan visar nog bäst på sinnesstämningen som har rått under en lång tid nu. Den där jäkla grodan blir aldrig förvandlad till en prins oavsett hur många pussar den får. (Grodan är bloggen och prinsen är alla de där smarta och genomtänkta recensionerna). Trots detta är det här inget tack och adjö-inlägg utan mest bara ett sätt för mig att acceptera att min energinivå är på botten och jag får ta och arbeta utifrån det faktumet. För lust att skriva finns men just nu så behöver jag nöja mig med att få/korta inlägg är bra nog.

Med vänlig hälsning,
Smutstiteln aka Trötthetens drottning

Vader's Little Princess & Darth Vader and Son

Då det idag är bagarstuga här hemma, tidigare bakades det lussekatter och i skrivande stund så bakas det pepparkakor, så känns det som ett passande tillfälle att komma med ett julklappstips. För även om råsaftscentrifugen har blivit utsedd till årets julklapp så vill jag ändå komma med en utmanare, givetvis i bokform. Vader’s Little Princess och Darth Vader and Son, är precis så nördig och gullig som en bra presentbok ska vara. Att Jeffrey Brown är en hängivet Star Wars-fan blir uppenbart då han använder sig av klassiska repliker och sätter in dem i ett nytt sammanhang där utmaningen för Darth Vader nu blir att uppfostra två rätt bångstyriga barn, samtidigt som han har en dödsstjärna att styra över.

Vader's Little Princess

Darth Vader and Son

Klicka på bilderna för ett se dem i ett större format.

Om man är arg så är man arg, konstaterade Lilla My och skalade sin potatis med tänderna. Man ska vara arg ibland, vartenda knytt har rätt att vara ilsket. Men han är arg på fel sätt, han blåser inte ut nånting, han drar i sig.

Tove Jansson Pappan och havet