Arkiv för månad: januari, 2014

Stasiland

Titel: Stasiland
Författare: Anna Funder
Utgivningsår: 2005

Bokmoster har dragit igång det trevliga initiativet med tyska torsdagar och jag har försökt att hänga på lite då och då. Det tänker jag försöka med nu också men kommer inte hinna med att skriva ett inlägg i veckan utan låter istället den sista torsdagen i månaden få bli mitt bidrag till den tyska torsdagen.

För några månader sedan letade jag specifikt efter böcker som behandlade hur det faktiskt var att leva i Berlin och Östtyskland under DDR-tiden. Av en slump så hittade jag en recension på en bokblogg, som jag tyvärr idag har glömt bort vem den tillhörde men där recenserades i alla fall Anna Funders Stasiland och denna bok var precis det som jag letade efter.

Funder gör ett utomordentligt arbete i och med att hon träffar och intervjuar människor som har helt skilda förhållanden till det land som längre inte är. Vissa saknar det inte alls, de vill lägga alla minnen om det liv de en gång tvingades att leva bakom sig. Andra väntar fortfarande på att få reda på vad som egentligen hände med sina nära och kära. Till de som nostalgiskt tänker tillbaka på det samhälle som en gång var och längtar efter revolutionen som ska ställa allt till rätta.

Oavsett hur många gånger man läser om det och hör siffror som upprepas, så är det ändå svårt att inse hur genomsyrad kontrollen över människorna var. Att minsta steg bevakades och att minsta lilla felsteg kunde få katastrofala följder. Styrkan i Stasiland, som även återkommer i Aleksijevitj böcker är att de lyfter fram människan, den enskilda individen och ger de utsatta personerna inte bara en röst utan även ett ansikte.

Stasiland kunde mycket väl ha fått fem hemligstämplar av fem om det inte vore för att Funder i mitt tycke, ibland blir lite för personlig. Längre fram i boken så ges det en förklaring till varför hon kanske kände sig tvungen att inkludera sin egen person så mycket som hon gör. Att det absoluta första som jag får läsa om, är hur hon bakfull går på Berlins gator, drar dessvärrre ner betyget en smula.

Annonser

300px-The_Orion_Nebula_Ljubinko Jovanovic

Att böcker har belönats med diverse litterära priser, brukar inte vara något som jag lägger en större vikt vid. Inte så att jag medvetet ratar dem (med ett visst kärt undantag) men den lilla påsklistrade lappen som meddelar att boken som jag för tillfället håller i handen har vunnit ett pris, är inte en upplysning som bidrar till att jag automatiskt blir intresserad av den.

Tillsammans med Hugo är Nebulapriset ett bland de större litteraturprisen som varje år delas ut till bästa science fiction eller fantasy-romanen. De är visserligen inte helt optimala av ett par olika anledningar som jag inte kommer gå in närmare på men till sist så valde jag ändå att använda mig av listan över Nebulaprisvinnarnaför att få en inspiration till att läsa mer science fiction. För det är precis det här som är anledningen till att jag nu intresserar mig för prisvinnare. Att få en guide till att läsa författare och böcker som jag annars kanske inte läst.

Det kommer inte att finnas någon tidsplan för när alla prisbelönta böcker ska vara ikapplästa, (nya vinnare utses varje år). Utan jag tar det lite allteftersom.  Listan kommer att följas kronologiskt så först ut blir Frank Herberts Dune.

Utifrån min lite avvaktande hållning till prisbelönta romaner, så känns nu mitt beslut att faktiskt läsa dylika, som en lite oväntad handling men välkomna till Smutstiteln, nu utökad med Nebulaprisvinnare.

Bön för Tjernobyl

Titel: Bön för Tjernobyl; krönika över framtiden
Författare: Svetlana Aleksijevitj
Utgivningsår: 2013

Omkring henne var det en ny värld. Och en ny fiende. Döden hade plötsligt många okända ansikten. Den syntes inte, man kunde inte ta på den och den saknade lukt. Det fanns inte ord som kunde uttrycka hur människor plötsligt blivit rädda för vattnet, jorden, blommorna och träden. Därför att det här hade människan aldrig varit med om förut. Allt såg ut som vanligt – samma färger, former, dofter – och allt kunde döda. En okänd förtrogen värld.

26:e april 1986. I Bön för Tjernobyl så har Aleksijevitj samlat intervjuer med människor vars liv förändrades dramatiskt detta datum.

Det är till exempel kvinnan som trotsade alla förbud och som envist smet in gång på gång till sjukhussalen där hennes man låg, för att kunna sitta vid hans sida. Bara för att få se hur han bokstavligen smälte bort inför hennes ögon, på grund av de strålskador som han ådrog sig när han tillsammans med de andra brandmännen, försökte släcka elden. Kvinnan lever idag men fick strax efter mannens död missfall på grund av den strålning som hon fick genom det faktumet att hon inte ville vika från sin döende mans sida.

Det är berättelserna om de utkommenderade männen som utan skyddsutrustning skyfflade sand över den brinnande reaktorn. Om de frivilliga som hjälpte till att evakuera högst motvilliga människor från deras hem. Om rädslan, okunskapen och den bristande informationen.

Om hur området runt Tjernobyl trots att regionen fortfarande är kontaminerad, lockar till sig människor som söker efter en fristad bort från daglig förföljelse. Hur de har bytt ut det högst påtagliga faran, av hot och dödsskjutningar mot en annan osynlig men högst påtaglig fara. Till hur denna plats även lockar till sig en helt annan kategori människor, turisterna.

Bön för Tjernobyl tar inte upp och granskar fakta kring vad det var som hände den där ödesdigra natten. Inte heller är detta en skrift om vems felet var. Vissa av de intervjuade kommer till viss del in på båda dessa ämnen. Bön för Tjernobyl ska framför allt läsas av dig som vill ha reda på vilka reella konsekvenser det fick för människorna i området och hur det än idag påverkar deras vardag.

Bartitsu

Boken med den långa titeln The Sherlock Holmes school of self-defence; The manly art of Bartitsu as used against Professor Moriarty, är en sammanställning av den självförsvarsteknik som E.W Barton-Wright utvecklade under slutet av 1800-talet. Mest känd är den kanske för att Arthur Conan Doyle lät Sherlock Holmes använda sig av den här tekniken.

Efter att ha läst denna bok så är man beredd för de mest exraordinära situationer som man kan tänkas hamna i, som citaten nedan är ett bevis på. En fördel är visserligen om man dagligdags är utrustad med en cykel eller en käpp.

Using your bicycle as a shield when challenged by a ruffian at close quarters.

The safest way to meet an attack with a spiked staff or long stick when you are only armed with an ordinary walking-stick.

Bartitsu how to

To say nothing about the dog

Titel: To Say Nothing About the Dog
Författare: Connie Willis
Utgivningsår: 1998

En dag trillade ett vykort från Colorado ner i brevlådan som bland annat innehöll ett tips om att jag som gillar Science Fiction borde läsa Connie Willis som inte bor så långt från vykortskrivarens hem. Sagt och gjort, valet föll på att börja med To Say Nothing About the Dog.

Den uppmärksamme har nog redan förstått att titeln anknyter till en annan känd roman med en dito ouppmärksammad hund, nämligen Jerome K. Jeromes Three Men in a Boat (To Say Nothing About the Dog). Recensionen av den finns här. Willis utgår från Jeromes roman och slänger in jetlaggade tidsresenärer, återuppbyggnaden av katedralen i Coventry och det stora uppgiften att se till att saker sker som det är förutbestämt utan att de ingriper för mycket med risken att det kan störa tidslinjen.

Mer än så blir aldrig science fiction-elementen utan den som vill ha mer hardcore sf får leta vidare. Istället så ligger fokuset på den klassiska historien med båtresor på Themsen, utspädd med hundar och katter som springer bort och seanser för att hitta dessa bortsprungna varelser. Den som har läst och Jeromes bok kommer trots detta att känna igen sig i den lite putslustiga humorn.

To Say Nothing About the Dog får två tidsmaskiner av fem men även fyra av fem förrymda katter för det här är en helt klart underhållande läsning och jag vill läsa mer av Collie Willis. Bland annat är finns det en novellsamling som verkar mycket intressant. Någon som har läst och kan rekommendera den?

Nytt år

Det finns i år ingen storslagen planering över hur detta läsår kommer att te sig. Jag har vissa idéer och en kortsiktig planering men det känns idag ganska skönt att inte planera läsningen alltför mycket utan låta den ta den väg den tar beroende på humör och tillfälliga infall.

Helt utan riktning kommer det däremot inte att vara, utan året har små hållpunkter och den första består i att läsa ut Anne Applebaums ”Iron Curtain” för att sedan läsa julklappsboken som är den sista delen i Aleksijevitjs utopi-serie. Den 11 februari kommer för övrigt Anne Applebaum till den internationella författarscenen på Kulturhuset här i Stockholm.

Senare i år är en resa planerad till Transsylvanien och till dess tänkte jag passa på att läsa om Bram Stokers Dracula, eftersom ett besök till Vlad Tepes slott står på schemat. Samtidigt som jag ska passa på och utmana min nobelprisfobi och läsa Herta Müllers Hjärtdjur.

Först på dagordningen står i alla fall att under januari skriva ikapp de bokrecensioner som jag inte hann med innan jul.