Arkiv för månad: oktober, 2014

Placeholder_couple_superhero

Idag blir det ett inlägg i Fiktiviteters superhjältesöndag och det är väl lika bra att jag presenterar mig på en gång: Hej, jag som skriver här under signaturen Smutstiteln, är (bland annat) superhjälteskeptiker och det är utifrån detta perspektiv som jag kommer att tipsa om två tecknade serier som ändå räknas in i genren superhjältar men som trots allt inte känns som arketypiska superhjälteserier.

Först ut blir Kurt Busieks Astro City – Life in the Big City som jag redan har recenserat en gång men eftersom den passar temat så bra så blir det en favorit i repris. Den som vill se bilderna till denna recension i ett större format, klicka på länken ovan så kommer ni till originalrecensionen.

Astro CityDet var just i form av skeptiker som jag blev rekommenderad att läsa Astro City. Som ni förmodligen har förstått så blev detta ingen omvälvande läsupplevelse som gjorde mig övertygad om superhjältars förträfflighet men det råder ingen som helst tvekan om att Astro City är en mycket bra berättelse som rör sig kring de vanliga människor och de superhjältar som bor i Astro City.

Detta för att Busiek fokuserar på hur det faktiskt skulle vara att leva i en stad, där personer med superkrafter är en normal del av vardagen. Hur de tjänar som en inspiration men även hur de med sina krafter kan skrämma den lilla  till synes obetydliga människan. Mycket bygger Astro City kring devisen att med stora krafter följer ett stort ansvar och hur detta ansvar kan vara svårt nog att bära även om man har förmågan att flyga till olika delar i världen på en bråkdel av en sekund och förhindra olyckor och katastrofer. Speciellt när kroppen inte längre känns lika ung och smidig som tidigare och det enda som hjälten drömmer om att att helt kravlöst få flyga fritt.

Stilen på teckningarna känns rätt typiska för genren, funktionella, professionella med en rätt gräll färgskala. Det är lätt att bli förförd av Alex Ross omslag men Brent E. Anderson som står för teckningarna genom albumet gör ett bra jobb, även om detta inte är en tecknarstil som tilltalar mig på ett djupare plan.

Kurt Busiek skriver i sitt förord att hans kärlek till superhjältar är något som möts av oförståelse av många och att detta var en drivkraft för att skapa en superhjältehistoria i vilken han ville vidareutveckla superhjälten och människorna runt om dem. Att i viss mening ta ner hjälten på jorden men utan att förlora hjältestatusen och detta är något som han har lyckats väl med. Astro City är således en serie som passar alla oss som tycker att superhjälteserier tenderar att bli lite väl högflygande.

Astro City - tecknarstil

*******************************************************************

Även om unga tjejer är den målgrupp som växer störst när det gäller superhjältar, så känns det många gånger som om de stora förlagen inte riktigt har fattat detta, utan att de fortfarande ser unga som gamla pojkar som sin främsta målgrupp. Detta är visserligen något som sakteliga börjar förändras, det är bara att se på den Young Avengers -trilogin som radarparet Kieron Gillen och Jamie McKelvie skapade som, även om jag inte fastnade för den, kändes modern och nytänkande. Nu i dagarna har även första albumet med Ms Marvel, författad av G. Willow Wilson, kommit ut som jag är väldigt nyfiken på. Så det finns alternativ till de rätt tröttsamma famställningarna av kurviga kvinnorna med brutna ryggar och fyrkantiga, stenhårda män som annars känns utmärkande för superhjältegenren och som är en anledning till att jag inte gärna läser superhjältar.

God and Science

Jamie Hernandez God and Science: Return of the Ti-Girls är en serie som innehåller kurviga och stenhårda kvinnliga superhjältar av skilda åldrar. Karaktärerna har på ett eller annat sätt dykt upp i hans serieepos Love and Rockets, som jag bara har läst första delen av men det går bra att läsa detta album utan att ha läst något Love and Rockets innan. Handlingen kan tyckas vara rätt spretig med dels en tjej som aspirerar till att bli superhjälte hon har dock inga som helst superkrafter, en annan kvinna som äntligen har fått sina efterlängtade krafter men har nu har blivit skogstokig och det unga kvinnliga supergänget som ska stoppa henne men som har en medlem som allra helst vill sätta sin egen agenda, till den gamla gruppen superhjältar som återigen måste rycka in för att rädda universum.

Där Busiek utgick från en liten mer allvarlig syn på superhjältegenren så skapar Hernandez en serie med mycket mer hjärta och skratt. Inte så att det blir en pastisch på genren utan bara härligt befriande med kvinnor i alla åldrar som får vara starka, klumpiga, egensinniga, självcentrerade och ha alla kroppsformer och vara snygga på sitt eget sätt. Sedan är det svårt att inte gilla det metainslag som Hernandez snyggt väver in i historien, där Maggie från L&R får en del ta en aktiv del i berättelsen på ett ganska nördigt sätt.

God and Science - tecknarstil

Teckningarna, som tyvärr inte är i färg, detta är ett album som skulle vinna mer på att vara färglagd, har en ren och rak linje som mycket påminner om den klassiska europeiska stilen (tänk Tintin) men med sin förmåga att skapa rymd med små enkla linjer, även ger en vintage-känsla. Alla som har bläddrat i en Acketidning känner nog igen en del av tekniken. Bilden ovan, som det bara är att klicka på för att få upp i ett större format, visar bra på hur Hernandez med till synes enkla linjer skapar både kraft och fart i sina teckningar. Det finns även plats för humor lite här och där och det är en av sakerna som gör att jag fastnar för det här albumet. Det är så jäkla charmigt.

Andra som har bidragit med inlägg idag i Fiktiviteters superhjältesöndag är:
Bak bok matBeroende av böckerBokhusetBokstävlarnaCarolina läserCinnamonbooksFiktiviteter , KulturkolloOarya, Vildvittra

Annonser

Mushishi

Titel: Mushishi
Författare: Yuki Urushibara
Utgivningsår: 2007

Den första mangan som jag läste för många år sedan var Urushibaras Mushishi och en stor anledning till att jag valde att läsa den här var den fina framsidan, som var en stor kontrast till de andra japanska serier som jag kände till men inte läst, tänk exempelvis Dragonball eller Naruto.

Mushi är en sorts varelser som lever sida vid sida med oss, som de flesta inte ser men vars existens ändå lämnar spår i vår värld. Ofta i form av det vi skulle kalla för något övernaturligt.

Ginko är en av de få som fakiskt ser Mushi och han vet precis hur han ska handskas med dem för han är Mushimästare, en Mushishi. Han vandrar över hela landet för att hjälpa de människor som på ett eller annat sätt har fått sina liv påverkade av Mushi. Bland annat kommer han till en by som snöar in varje vinter och där flera har förlorat hörseln. Detta orsakas av en Mushi som livnär sig på ljud och som bosätter sig i öronsnäckan. Mushin lever vanligtvis i skogen men när snön kommer och dämpar alla ljud så sökte sig Mushin in till byn där det fanns ljud att äta.

Varelser som bosätter sig i öronen kanske kan låta som att det är ganska äckligt och det finns en del andra avsnitt som även de kan ses som rätt läskiga, det plockas ut ögon av glas och dylikt men jag som ändå är rätt äckelmagad av mig, ser inte detta som speciellt oroande. Mycket beror på att känslan i boken grundar sig i att vi och de lever sida vid sida och ibland möts våra vägar men det är sällan som det är ont uppsåt från mushins sida som orsakar lidandet hos människorna som de lever i och hos. Som vanligt handlar det ofta om okunskap och lite för mycket nyfikenhet som är orsaken till konflikterna.

Någon har beskrivit Ginko som den japanska motsvarigheten till Tove Janssons karaktär Snusmumriken. Detta är ingen dum jämförelse, för de är lika mycket ensamvargar båda två och har en ganska filosofisk inställning till livet.

Det första som slår mig när jag läser igenom första volymen igen är att det under de här åren som gått mellan att första volymen kom ut till den sista som publicerades 2010 är att det som framförallt har utvecklats är Ginkos utseende.  Han ser mycket yngre ut i början men överlag så håller stilen en mycket hög kvalitet igenom hela serien. Det finns alltid en inneboende melankoli som kommer fram i penndragen. Överlag så är det en mycket vacker serie, både till yta som till innehåll och det är en av mina absoluta favoriter. Animen är fantastiskt. Sök bara på bilder från Mushishi så får ni se.

Mushishi - tecknarstil

Fallvatten

För några veckor sedan hade jag anledning till att åka norröver och när dagens schemalagda åtaganden var över och det blev dags för fritid och avkoppling, besökte jag stadens lokala bokhandel, som glädjande nog var en av dessa rödlistade fristående bokhandlar. Valet föll på Mikael Niemis Fallvatten bland annat för dess Norrlandsanknytning. Nu tror jag med det bestämdaste att utsikten från mitt fönster (över ett vattendrag) inte bidrog nämnvärt till hur jag uppfattade boken men uj vad jag insåg att det här inte är min genre, för jag blir så stressad av att läsa sådana här böcker som utspelar sig under och efter katastrofen. Jag är överlag väldigt tveksam till postapokalysm och vid våldtäkten och därefter mordet på en ganska avindividualiserad kvinna, insåg jag att detta verkligen inte är en bok för mig och gav upp den helt. Istället blev kursboken en livboj för kvällen.

Vissa dagar borde ta och förbjudas, som till exempel denna då jag ännu en gång ställde mig frågan varför jag inte har sagt upp mig från mitt jobb för länge sedan, bara för att komma hem och se att brödet som jag bakade för några dagar sedan var mögligt och inget annat fanns i skafferiet. För att få uppleva att havregrynsgröt tydligen kan explodera i microvågsugnen om man kör den på för hög effekt. Helt värdelös var däremot inte den här dagen, för med posten hade recensionsboken, som jag bara för någon dag sedan bett om, kommit Tack Affront för att ha berikat denna dag med lite välbehövlig positiv affekt.

Rite of Passage

Titel: The Rite of Passage
Författare: Alexei Panshin
Utgivningsår: 1968

Efter att med tätt intervall ha läst två romaner av Delany till Nebulautmaningen, så var det en ren fröjd att få läsa Panshins The Rite of Passage. Där fanns en huvudperson som det var lätt att tycka om, den lite egensinniga tolvåriga Mia som lever tillsammans med sin pappa ombord ett rymdskepp till vilken en stor del av jordens befolkning tog sin tillflykt efter att jorden gick under. Livet ombord är noga reglerat, bland annat behövs det tillstånd från det styrande rådet för att skaffa barn. De som trots allt bryter mot bestämmelserna och förökar sig har förbrukat sin rätt att få leva ombord på skeppet och kommer att bli förpassad till exil på en koloniplanet. Ett straff som många ser som likställt med ett dödstraff.

Livet på planeterna är visserligen hårt men att se det som ett reellt dödsstraff berättar mer om relationen mellan de där uppe och de där nere. Det finns en inneboende hierarki mellan de ombord på rymdskeppet och de som lever på planeten. Människorna ombord på skeppen ses som snyltarna och människorna på planeterna benämns som smutsätare. Det är således en diskrepans mellan de som besitter kunskap och teknologi och de som tillverkar och odlar. Hierkarkin finns visserligen även ombord på skeppet med tar där inte samma extrema uttryck.

När ungdomarna fyller 13 år får de börja ta överlevnadskurser, för vid 14-års ålder strandsätts de med endast de nödvändigaste förnödenheterna på en av dessa koloniplaneter och ska genomföra den tre månaders övergångsrit som avgör om de överlever och får komma tillbaka till det bekväma livet ombord rymdskeppet.

Det är vid denna punkt som jag inser att nu kommer det att gå undan ifall Panshin ska hinna knyta ihop historien, för ett år går rasande fort och de tre månaderna svischar förbi. Det blir överfall, omhändertagande, fängelseutbrytning och förstörande av fiendeskepp på två röda.

Kanske tröttnade Panshin på sin skapelse och ville hasta igenom berättelsen men det är synd för det drar verkligen ner betyget något enormt. Det fanns underlag för att skapa något mer men istället blev det så lite.

Betyget blir 2 överlevnadsarmband av 5.

Uppdaterad: Nu med något gimpad bild

Den onda badankan

Titel: Den onda badankan; ditt barn och de osynliga gifterna
Författare: Katarina Johansson
Utgivningsår: 2012

Det är knappast någon överdrift att säga att Katarina Johansson fick plastpanik när hon väntade sitt barn. Det var även i efterdyningarna av hennes andra undersökande bok, Badskumt; gifterna som gör dig ren, fräsch och snygg, som insikten kom att vi lever i en högst kemikalieinfluerad värld. Eftersom jag använder väldigt lite skönhetsprodukter överlag, bland annat just för att många produkter ger en känsla av att de har tillkommit under kemisternas väldigt överförfriskade julfest, så har jag inte läst Badskumt.

Nu har jag visserligen heller inga små människor i min absoluta närhet som jag behöver ta hänsyn till, bokens premiss utgår från att upplysa blivande och nuvarande föräldrar om de risker som plasten kan ha för deras små telningar. Överlag så handlar det mycket om att bli varse om de risker som gamla plastleksaker och flamskyddsbehandlade möbler kan ha men även att upplysa om att plaster har olika egenskaper och att de kan släppa ifrån sig olika skadliga ämnen om de hanteras fel och därför ska man bland annat inte förvara och värma sin matlåda i en plastlåda som ursprunglingen är avsedd för exempelvis kylvaror.  Överlag så handlar det om att vi alla ska bli mer medvetna om vad det är vi omger oss med och kanske välja andra material istället.

Jag kan i viss mån tycka att paniken ibland tar lite väl stora proportioner som till exempel när det ges råd om att byta ut pvc-golvet mot ett i linolium eller än hellre till trä. Det är verkligen inte alla som kan eller har råd att plastsanera sina hem och det känns inte heller som en tillfällighet att de bloggar som kommer upp vid en sökning av ordet plastbanta känns väldigt (Stockholms) innerstads medvetna.

Ibland så brukar jag avsluta recensionerna med ett sätta ett betyg mellan 1 och 5 och nu passar det bra med att svara på hur stor min plastpanik blev efter att ha läst Den onda badankan. Det är svårt att inte förfäras över den information som ges med minskad fertilitet, ökande allergier och kemilkalieinpyrda skummadrasser men min plastpanik hamnar nog bara på nivå 3. Nu har jag visserligen slängt mina matlådor i plast, bland annat för att de verkligen hade sett sina bättre dagar och istället investerat i en matlåda i rostfritt stål. För är det något jag vill ha så giftfritt som möjligt så är det det just maten jag äter och så är de så mycket snyggare också.