Arkiv för kategori: Bokrecension

Titel: The Saga of the Swamp Thing
Författare: Alan Moore; Steve Bissette & John Totleben
Utgivningsår: 1987

Jag har under en längre tid försökt sammanfatta vad det är som är så bra med Alan Moores version av Saga of the Swamp Thing men har nu resignerat inför det faktum att detta inte kommer att bli en speciellt djuplodande recension. Håll i tanken att jag har varit ganska skeptisk till Moores verk, då jag tycker att han alltför ofta använder våldtäkter för att driva historien framåt men både första och andra albumet lästes i rask takt och mitt råd är att om du ska plocka upp Saga of the Swamp Thing, så ta då båda albumen, för det blir bara än bättre i den andra volymen och det är ett sådant driv i berättelsen så du kommer att vilja läsa det andra direkt.

För det är ingen tvekan om att detta är bra skräckalbum, där det övernaturliga letar sig fram och ställer till förtret av diverse slag men som även kräver att de konfronteras på skilda sätt. Redan i första kapitlet så handlar det om att Träskmannen i egen hög person måste hitta sig själv och redan här så sätter Moore nivån genom att han så skickligt lyckas med att på samma gång, både introducera och dekonstruera The Swamp Thing.

Teckningarna och speciellt färgläggningen är det som avslöjar att detta är en serie som har några år på nacken, då det är rätt grälla färger rakt igenom. Personligen så gillar jag verkligen hur de har inkoporerat titeln på kapitlet i bilden, även om det i exemplet ovan är ett undantag med hur mycket den är fristående från övriga bilder. Även placeringen av rutorna och läsordningen, här uppifrån och ned är ett annorlunda drag som fungerar väldigt bra i och med att blicken automatiskt följer med då rutorna smalar av. Små detaljer som ändå bidrar till att göra det här till en mycket intressant läsupplevelse och jag kommer definitiv att läsa resten, för bra är det.

Annonser

Revival

Titel: Revival; You’re Among Friends
Författare: Tim Seely & Mike Norton
Utgivningsår: 2013

Revival är en serie som jag länge tänkt att jag borde läsa men av olika anledningar inte kommit mig för att plocka upp men häromdagen blev det ett besök på Serieteket och förutom huvudnumret, Saga of the Swamp Thing, så plockades första volymen You’re Among Friends med hem. Jag har hört mycket gott om den, många har gjort kopplingen till Ajvide Lindqvists Hanteringen av odöda, en bok som jag gillade väldigt mycket och att Jeff Lemire hade skrivit förordet gjorde att mina förväntningar steg rejält.

Som titeln antyder så kommer de döda tillbaka men inte som några stapplande och dreglande zombisar, utan helt enkelt som sig själva, som de var innan de dog. Lika ledsna, gamla och trötta och med alla hemligheter och problem som de trodde att de skulle kunna ta med sig i graven är nu åter aktuella. Lika svårt som det är för de återuppståndna att hantera sin nya vardag, är det för deras anhöriga att förlika sig med att de som igår var döda, nu lever för fullt.

Premisserna är goda men i slutändan så är upplägget och karaktärerna inte så intressanta och upplevs lite väl stelbenta. Som något som har setts/gjorts förut och för att lyckas med att sticka ut så krävs det något mer som lyfter det från det ordinära och i Revival så finns det inget sådant. Samma idéer finns i Rachel Rising, en serie som jag verkligen rekommenderar då den har intressanta, starka och trovärdiga kvinnliga karaktärer och att den lyckas kombinera både skräck med humor.

Revival - tecknarstil

Tecknarstilen är funktionell utan att vara speciell märkvärdig. Bilden ovan visar inte She-Hulk som är ute och ramlar med en hund, utan bara ett exempel på hur de misslyckas med färgläggningen vid ett par tillfällen.

Revival, var ingenting för mig men den som inte har något emot munkätande poliser, ensamstående mammor, rastlösa spöken, religiösa fanatiker, ouppklarade mord, otrogna universitetslärare och en massa obygd, så fyller Revival upp den kvoten med råge.

Your Lie in AprilTitel: Your Lie in April
Författare: Naoshi Arakawa
Utgivningsår: 2015

Det är lika bra att jag erkänner på en gång. Hade Your Lie in April inte kommit i min ägo av en slump, så hade jag dumt nog missat denna på grund av det sockersöta omslaget men nu handlar det ju om litteratur bortom omslaget och även om jag har mina föraningar om att denna kommer att krossa mitt hjärta en smula, så får det helt enkelt vara värt det. För så mycket tycker jag om första volymen. Vissa delar gör mig visserligen så arg, som att det verkar vara helt naturligt att lärare slår sin elever men bortser man från dessa kulturella skillnader så finns det universella teman som berör oss alla och jag väljer att istället ta fäste på dem.

Kousei hårdtränades av sin mor för att bli pianovirtuos och var på god väg att bli det men mitt under en viktig tävling så faller allt samman och sedan den dagen så har han inte rört vid ett piano. Världen har blivit grå och han har accepterat att det är så. En dag träffar han däremot Kaori som spelar violin och gör det på ett sådant kontroverisellt sätt att hon endast går vidare i tävlingen hon ställer upp i, på grund av att hon har blivit framröstad som publikens val. Att hon inte kommer att vinna på grund av att hon bryter mot konventionen bekymrar inte Kaori nämnvärt. Det viktigaste för henne är nämligen att ha roligt och att ge ett bestående intryck.

Även efter att ha skrivit denna korta sammanfattning om handlingen, så räds jag något att detta kommer att utvecklas till att bli en romans dem emellan. Jag skulle hellre se att de knyter en vänskap genom att de båda älskar klassisk musik, för kärlek mellan två riktigt goda vänner är ack så stark och när såg ni senast en skildring av två som är lika som bär som faller för varandra, utan att romantiskt falla för varandra? (tips mottages tacksamt)

Kanske låter det som om jag kommer med för mycket invändningar till en serie som jag utger mig för att gilla så jag ska avsluta med tre positiva saker:

1) Kaori har en sådan uppfriskande personlighet. Hon tar plats, går sin egen väg och blir lyrisk över efterrätter, bara en sådan sak.

2) Mangan ackompanjeras med en egen spellista på youtube.

3) Animen verkar vara så vacker i sin färgsättning men mangan har sina underbara uppslag och sidor den med. Även små, roliga detaljer, att Kousei har ett suddgummi där en ko blir uppstrålad till ett ufo, bidrar till dess charm.

Så läs och eller se Your Lie in April och du vill charmas och förstå vikten av att omge dig av underbara människor om du bara vågar se bortom, exempelvis ett sockersött omslag.

Your Lie in April

The Wicked + The Divine

Titel: The Wicked + The Divine; Fandemonium
Författare: Kieron Gillen & Jamie McKelvie
Utgivningsår: 2015

Instagramuppdateringen efter att ha läst The Wicked + The Divine Fandemonium, såg ut så här, lika delar ångest som hänförelse. För det är så bra samtidigt som det är så hemskt på så många sätt som jag inte närmare kan beskriva utan att avslöja handlingen. Låt mig bara säga att fingerknäppandet återigen har en stor roll i det hela…

Jakten att rentvå Lucis namn fortsätter och tar Laura och Cassandra in på helt nya vägar som kommer att förändra deras syn på världen. In kliver även två nya gudar, varav den ena kommer att bli en ny bundsförvant till Laura och hjälpa henne i sökandet efter sanningen, hur pass kostamt det än kommer att bli. Även bland gudarna så börjar det tära dem emellan och det faktum att de bara lever två år, blir allt mer en svårare realitet för vissa av dem att hantera. För allt kommer med ett pris och vissa saker kräver den allra högsta insatsen, av både dig och de andra.

WickDiv - tecknarstilSå istället för att försöka undvika skriva om all hjärta och smärta som kommer med Fandemonium, så får det istället bli lite bildbombande, för McGillens bilder är som alltid så perfekta, att även de gör lite ont och i detta album så leker de än mer med att utnyttja heluppslag och är något friare i sin layout, som i det förra albumen mer följde det klassiska rutnätmönstret. Bilderna har tyvärr inte den bästa skärpan, är svårt att få fokus på allt utan att bryta upp ryggen på albumet men ni får en idé om hur det ser ut.

WicDiv- tecknarstil WicDiv - tecknarstil

Första albumet slutade på ett sätt som gjorde att jag längtade efter nästa album men i och med slutet (!) på Fandemonium, så vet jag inte hur jag ska kunna vänta på nästa album. Här står jag nu inför valet och det stora kvalet att behöva ge mig in i lösnummersträsket. Tycker egentligen inte om lösnummer, så det är lite som att sälja min själ men i slutet handlar det väl ändå bara att hitta en överenskommelse som gynnar alla och ta hänsyn till kostnaden.

Titel: Lucifer; Devil in the Gateway
Författare: Mike Carey
Utgivningsår: 2001

Mike Careys Lucifer bygger på den karaktär som Neil Gaiman introducerade i Sandman, där han efter ett möte med Morpheus bestämmer sig för att lämna över ansvaret för helvetet till Morpheus. Lucifer säger helt enkelt upp sig, får hjälp med att kapa av sig sina vingar, flyttar till Los Angeles där han öppnar en nattklubb, Lux. Den forne intendenten för helvetet blir således en enkel barpianist.

Lite som med The Wicked + Divine, antingen gillar man konceptet eller så gör man det inte men där slutar även likheterna dem emellan för där jag skulle ha plockat upp WicDiv enbart på grund av omslaget, så förstår jag att exempelvis wikipediasidan har tagit omslaget från det tredje albumet, som är något trevligare. Detta omslag är lite svårare att tycka om och även teckningarna bjuder på en utmaning, om inte annat i att försöka reda ut vem som har tecknat vad i de tre olika avsnitten som albumet består av. De är funktionella och passar ändå genren rätt bra men jag kan inte undvika att uppleva att de känns underordnade historierna.

Även berättelserna i detta första album tenderar att drivas främst genom de olika karaktärerna som introduceras, ett upplägg som ändå funkar då det är ett handfull rollfigurer som alla skulle klara av att bära upp sin egen historia och som gör det men säkra källor gav vid handen att vissa av dem återkommer, vilket till viss del förklarar det lite spridda upplägget.

Så några avslutande ord om protagonisten, som har alla möjligheter att bli den perfekta antihjälten.  Han är arrogant och manipulativ och bryr sig inte nämnvärt om någon men Mike Carey skapar en karaktär som du ändå lyckas tycka om. Bara en sådan sak.

The Wicked + The Divine

Titel: The Wicked + The Divine; The Faust Act
Författare: Kieron Gillen & Jamie McKelvie
Utgivningsår: 2014

Med risk för att nu framstå som väldigt ytlig så måste jag bara få börja med att säga att jag tycker att The Wicked + The Divine The Faust Act, är så himla snygg. Omslaget skriker för det första Image Comics, som i mina ögon har blivit det absolut mest intressanta serieförlaget, och för det andra så sammanfattar det även Gillen och McKelvies stil på ett ypperligt sätt. Rent, avskalat och stilfullt men låt er inte luras att tro att detta är serievärldens svar på ljust & fräscht, för det blir rätt blodigt emellanåt. Vi har ju trots allt ännu en gång Lucifer, nu i form av androgyna Luci, i huvudrollen. Denna gången anklagad för att mördat två krypskyttar genom att med att ha knäppt med fingrarna orsakat att deras huvuden bokstavligen exploderade.

Luci

Att explodera huvuden är att gå för långt men att förvrida huvuden tillhör definitivt uppdraget för de 12 gudar som vart nittionde år återföds som människor. I en tid som är besatt av celebriteter så blir dessa gudar superkändisar och då Gillen och McKelvie är musiknördar*, så blir de 12 superkända popstjärnor.

*De har tidigare skrivit Phonogram, som även den rör sig kring temat att musik är magi i praktiken, även om den mer är inriktad mot britpop.

Laura är ett hängivet men inte godtroget fan och under en konsert med Amaterasu, så är hon den som håller ut längst, det vill säga hon är den sista att tuppa av något som Luci imponeras av och låter Laura få följa med och möta Amaterasu, som enligt Luci adresserar de icketroende. Det vill säga håller en intervju med den luttrade och mycket skeptiska musikjournalisten, Cassandra. Laura och Cassandra blir sedan det lite omaka paret i att försöka rentvå Luci från den ganska påtagliga anklagelsen att det återigen var hennes knäppande med fingrarna som tog död på ännu en man.

LauraThe Wicked + The Divine The Faust Act är ett mycket bra album,även om jag tror och hoppas att det kommer att bli ännu bättre i nästa del; som på ett skickligt och kärleksfullt sätt behandlar ämnen som musik, magi, liv, död, uppoffring och kreativitet. På Comics Alliance sida finns det smakprov som Gillen och McKelvie saluförde WicDiv med och alla som efter en konsert eller en rikigt bra låt kan känna igen känslan i Lauras glittrande ögon kommer förmodligen att uppskatta The Wicked + The Divine. Personligen tycker jag att de sätter tonen på ett bra sätt genom att inleda albumet bland annat med detta citatet:

BOOM, BOOM, BOOM, BOOM,

Vengaboys ”Boom, Boom, Boom, Boom!!, The Party Album

Horns

Titel: Horns
Författare: Joe Hill
Utgivningsår: 2010

Maybe all the schemes of the devil were nothing compared to what men could think of.

Efter en väldigt blöt kväll så vaknar Ig upp och ser att två stycken horn sakta växer fram ur pannan på honom. Ingen annan tycks lägga märke till dem, istället så vänder de sin uppmärksamhet mot sitt inre och delger honom alla deras hemliga önskningar. Det verkar även som om de vill be om hans godkännande för att få göra det som de innerst inne allra helst önskar. Begär, skuld och sanningar lockas fram ur det dolda, vilket Ig kommer att använda sig av i sökandet efter vem det var som mördade hans flickvän. Ett brott som han inte dömdes för men som han i alla andras ögon ändå är skyldig till.

Det är lika bra att krypa till korset och bekänna att jag läser väldigt lite skräck. Detta av den enkla anledningen till att jag är så himla lättskrämd, (egentligen räcker det med att höra nyheterna en dag som denna för att bli rejält mörkrädd) men på en skrämselskala så hamnar Joe Hills Horns rätt långt ned. Den är obehaglig och grotesk men samtidigt ganska rolig, så det var aldrig några större problem med att släcka lampan på kvällen. Citat ovan sammanfattar boken väldigt bra och det är de vanliga människorna som utför de mest djävulska handlingarna. Det finns ett driv i berättelsen som funkar bra ända tills slutet och jag la boken åt sidan någon vecka innan jag nu plockade upp den igen för att ta mig igenom de sista sidorna. Utan att avslöja så mycket, så kan jag säga att det hade inte gjort något om jag inte läst vidare. Överlag så vill jag säga att boken känns väldigt amerikansk, utan för att den sakens skull närmare kunna definiera vad det innebär men låt mig uttrycka det så att slutet funkar mindre bra. Jag hade även önskat att människors innersta begär kunde ha inneburit något annat än att de nästan enbart önskade att de hade sex med grannens frus kusin.

Horns får två horn av fem men var ändå en rätt trevlig bekantskap med Joe Hills författarskap. Hans Locke & Key Welcome to Lovecraft, var betydligt mycket jobbigare att läsa. Kanske dyker det upp en recension av den framöver.

Ms Marvel

Titel: Ms. Marvel; Crushed
Författare: G. Willow Wilson;  Elmo Bondoc & Takeshi Miyazawa
Utgivningsår: 2015

En av de stora fördelarna med Ms. Marvel, förutom att albumen kommer ut i rekordfart, är att de upplevdes som en frisk fläkt i den mening att de bland annat appelerade till en ny publik genom att sätta en ung kvinna med en annan kulturell bakgrund i huvudrollen, som inte hade en lång och komplicerad bakgrundshistoria som man behövde känna till, för att kunna läsa, förstå och uppskatta berättelserna. Den var satt här och nu och visade på och kommenterade olika tecken i tiden. Det jag då upplevde som seriens positiva sidor är nu något som jag är lite rädd för kan komma att bli det som i tredje volymen drar ner betyget lite och detta främst på grund av första kapitlet som får (fin)besök av Loki.

Kanske är jag gammal och cynisk men jag kan inte hjälpa att tänka att detta avsnitt främst tjänar till för att flörta med Lokipubliken, bland annat för att avsnittet är kort och till viss del tagen ur ett större sammanhang. Loki får visserligen att som straff i uppdrag att kontrollera att inga av The Inventors spioner fortfarande finns kvar i skolan där Kamala går. Till viss del var det rätt underhållande att se mannen på gatans-reaktion när han kallar Loki för en Brooklynhipster men att placera honom i en bal på Alla hjärtans dag, kanske passar det den amerikanska publiken bra men jag kan inte låta bli att se det, som sagt främst som en flört och som en anledning till att få göra ett omslag som på bilden nedan. Måhända kommer Loki att dyka upp igen, enligt känt Marvelmanér att vilja knyta ihop alla universum och att Loki är het, bland annat i den betydelsen att han har en egen pågående serie är svårt att argumentera mot bland annat genom att se vilken genomslagskraft han fick i och med Avengers-filmen från 2012.

Ms Marvel - tecknarstilMs Marvel - tecknarstil

I detta album så införs två nya tecknare, Bondoc som tecknar första Lokiavsnittet och sedan Miyazawa som tecknar resten av serien. Gästspelet med SHIELD #2, som de slängt in som en bonus vill jag inte kommentera mer än att det inte tillförde mer än att de återigen vill göra en koppling till något dagsaktuellt Marveligt och hade kunnat utebli helt mest på grund av att teckningarna är bedrövliga. Tillbaka till Bondoc och Miyazawas teckningar, nu får jag lov att erkänna att jag inte längre blir förvånad över att de byter tecknare mellan och i de olika albumen och de båda gör ett bra jobb, även om jag föredrar Miyasawas teckningar, som på ett bättre sätt fångar känslan av Kamala/Ms Marvel härliga knasighet.

Nu kanske det låter som om jag inte är så förtjust i Ms Marvel Crushed då det har blivit några negativa invändningar så tycker jag fortfarande om Ms Marvel bland annat för att den fyller en funktion av att vara något annat, något nytt och som framförallt tjänar som en bra förebild för bland annat unga tjejer. Något som blir extra tydligt i tredje albumet där Kamala blir kär men även om det för Kamala är nya omtumlande känslor så tappar hon aldrig huvudet och kan sätta stopp vid de första tecknen på att han inte är den där goa killen som han utgett sig för att vara. Anmärkningarna till trots så ser jag verkligen fram emot nästa volym och omöjliga crossocers till trots, så tror jag att den kommer vara utgiven som en blixt.

Rachel Rising

Titel: Rachel Rising: The Shadow of Death
Författare: Terry Moore
Utgivningsår: 2012

Jag tror att det bara var en slump som gjorde att jag igår råkade matcha min läsning med mitt fysiska tillstånd. Efter att ha vaknat med huvudvärk och spenderat hela dagen med att bokstavligen känna mig som en zombie för att sedan på kvällen när huvudvärken nästan börjat släppa, sätta mig ner och läsa om Rachel som även hon kan kategoriseras som en av de odöda efter att hon har grävt sig upp ur sin grav och liftat hem.

Väl hemma börjar pusslet med att försöka minnas vad hon gjorde kvällen innan, vem hon träffade och om det är samma person som kan ha försökt att ta livet av henne. Förutom att försöka minnas sina egna förehavanden måste hon även påminna sin bästa vän och sin faster (alt. moster) om hon faktiskt är Rachel. Vid en första anblick så tycks de inte känna igen henne och än mindre tro på hennes historia. Förutom Rachel så dyker andra abnormaliteter upp bland annat i form av en ung kvinna som bara genom sin närvaro får människor att utföra de mest hemska illdåd.

The Shadow of Death är ett typiskt första album som ställer fler frågor än vad det ger svar och enligt klassiskt manér så presenteras vi som läsare för precis lika lite information som Rachel får. Även om tonen sattes rejält med en del mindre trevliga scener och scenarier så är jag i alla fall säker på att detta kommer att bli en intressant resa, för Moore har lyckats med att skapa trovärdiga och ändå trevliga karaktärer som gör att jag vill läsa vidare.

Rachel Rising - tecknarstil

Med tanke på att serien vid vissa tillfällen är ganska brutal, inte för att den är extremt blodig, så måste jag ändå erkänna att jag uppskattar att den inte är i färg. Sedan kännetecknas ändå Moores teckningar av att de är så pass detaljrika så det känns som om just detaljerna till viss del hade försvunnit i och med en färgläggning. Här lyfts istället varje bläckstreck fram, (även om det på ett helsidesuppslag kan vara svårt att få skärpa på allt).

Rachel Rising: The Shadow of Death får hamna i kategorin läsutmaning för detta är vanligtvis inte en genre som jag gärna läser, lättskrämd och äckelmagad som jag är men efter att ha läst gott om serien och tyckt om hans Echo så bestämde jag mig för att testa. Bara för att upptäcka att det inte var så hemskt ändå.

The Dream Hunters

Titel: Sandman The Dream Hunters
Författare: Neil Gaiman & P. Craig Russel
Utgivningsår: 2010

Ibland stöter man på serier som lämnar efter sig ett litet brustet hjärta. Sandman The Dream Hunters är ett sådant album med sina fantastiskt vackra teckningar av Russel och en bitterljuv kärlekshistoria författad av Gaiman.

Det är lika bra att jag erkänner det på en gång. En stor anledning till att jag plockade upp detta album var på grund av dess vackra omslag. Även det första uppslaget gjorde att jag föll totalt. Russels teckningar är så vackra: enkla, stiliserade och så fulla av liv.

Dream Hunters - tecknarstil

En grävling och en räv kommer överens om att försöka driva bort en ung munk från det tempel där han lever sitt liv i stillhet: Munken ser igenom alla trolleritrick som de använder sig av så både grävlingen och räven går båda förlorande ur striden. Istället så tar sig en annan relation sin början mellan munken och räven som kommer att gå över tid och rum och som kommer att kräva det ultimata offret.

Enligt säkra källor så ska The Dream Hunters vara det minst bra av alla Sandman-album så det är med risk för att få mitt hjärta brustet på riktigt som jag nu kommer att ta tag i att läsa originalalbumen.