Arkiv för inlägg med taggen: Science Fiction

Batmanga

Titel: Batman the Jiro Kuwata Batmanga
Författare: Jiro Kuwata
Utgivningsår: 2014

Pow, Smash, Whack

Det går just inte att skriva ett inlägg om en Batmanserie från 1960-talet utan att ha med dessa ikoniska ljudeffekter från teveserien från samma decennium. Teveserien blev en enorm succé och populariteten fick bland annat till följd att under åren 1966-67 så publicerade Jiro Kuwata Batmanga, som namnet avslöjar en Batman manga. Under 2014 så börjar utgivningen ges ut i sin helhet för första gången på engelska. Detta är den första volymen och det kommer att bli tre volymer sammanlagt.

Kuwatas Batman bygger på The New Look som kom i mitten av 1960-talet och som bland annat satte Batman och Robin i situationen där de åter bekämpar brottslingar med diverse tekniska prylar. För att summera: 60-tal, vetenskapliga experiment som gärna går fel och högteknologiska gadgets vid sidan av vanliga telefonsamtal mellan Batman och Gordon. Den som vill ha en hård alternativt väldigt depressiv Batman så är detta inget jag skulle rekommendera men om du likt mig blir glad av titlar som: Lord Death Man; The Revenge of Professor Gorilla och The Man Who Quit Being Human, så är detta en given läsning.

Oh no. We didn’t make it in time… The emerald is shattered! He’s truly on a mad quest.

Förutom omslagen till de olika äventyren som har rött som accentfärg och någon enstaka sida som är i färg, så är det svartvitt som gäller genom hela serien. Det enda som egentligen skvallrar om att det är en japansk tecknad serie med några år på nacken, är i de fall när de icke-maskerade människorna avbildas. De har alla ganska stora ögon och rätt enkla utseenden vilket gör att exempelvis Bruce Wayne ser ut ungefär som alla andra. I Batmankostymen och  skurkarna i sina utstyrslar så står sig teckningarna mycket bättre. Omslagen är i sig riktigt snygga, även om exempelbilden inte är den finaste.

Batmanga - tecknarstil

Batmanga är precis så fånigt rolig som man kan förvänta sig från en 1960-tals serie och jag kommer definitivt att köpa de andra två volymerna när de ges ut.

I am not Spock

Med anledning av gårdagens nyhet att Leonard Nimoy har avlidit så blir det idag en favorit i repris.

Titel: I am not Spock
Författare: Leonard Nimoy
Utgivninsgsår: 1975

Det är frågan som både mannen på gatan och Lenonard Nimoy ställer. För efter att ha spelat Mr Spock i Star Trek under tre säsonger så blev den spetsörade utomjordingen mäkta populär och ofta när Nimoy får skriva autografer så ber människor att han ska skriva under med Spock. I I am not Spock, så beskriver Nimoy den här dubbelheten som följer med att var han än rör sig så har han alltid sällskap av en allvarsam kompanjon.

Även om titeln kanske skulle kunna ge sken om att det är frågan om någon slags hatkärlek till karaktären Spock, så är det inget som kan vara mera fel. Nimoy ger i sin korta biografi uttryck för en respekt både för sin karaktär och de människor som älskar honom. Överlag så verkar Nimoy vara en väldigt sympatisk person med stor humor och självdistans vilket märks i sättet han skriver på. För titt som tätt så lägger sig Spock bokstavligen i resonemangen som förs.

Under de 135 sidorna som boken består av så skriver Nimoys bland annat om sina övriga skådespelarinsatser vid både teater och film, hur det var under inspelningarna av Star Trek och några tips om hur man blir en bra skådespelare. En bonus som jag uppskattade att vi får ta del av är den brevkonversation mellan Leonard Nimoy och Isaac Asimov, i vilken de diskuterar anledningen till Spocks popularitet.

Även om jag är rätt skeptisk till biografier överlag och inte heller räknar mig som en fullblods-trekkie så uppskattade jag att läsa I am not Spock och detta just på grund av den värme och humor som förmedlas.

Betyget blir fem vulcan-hälsningar av fem.

För den nyfikne så är det mina nya fina Star Trek väska som ger färg åt bilden. Köpt här.

Affront

Två korta recensioner för att lätta det dåliga boksamvetet något. Först ut blir Claes-Magnus Bernsons Drömmarnas boning, som efter ett jag läst en intressant om än något besviken recension hos Fantastisk Fiktion,  blev nyfiken på denna lilla kortroman/novell och bad således om ett recensionsex.

Fastän den är drygt 70 sidor lång så kändes det ändå inte som om jag riktigt förstod vad författaren egentligen ville berätta. Det hela håller sig på, ett för mig alltför abstrakt plan och samtidigt som det berättas så mycket så förklaras det så lite. Det finns intressanta aspekter som aldrig tas om hand ordentligt, informationen blir alltför knapphändig för att jag ska kunna engagera mig och att det hela avslutas med två motparter vars argumentationsteknik präglas av utmärkande narcissistiska drag, så önskar jag att jag hade låtit bli att stilla min nyfikenhet, utan bara förlitat mig på Fantastisk Fiktions goda omdöme.

Nästa bok är en novellsamling, även den från Affront förlag Kärlek i maskinernas tid; erotik, romantik, fantastik. Överlag så är det bra kvalitet på novellerna i den här antologin och även om jag ganska tidigt anade hur några av novellerna skulle sluta, så var det ändå en underhållande läsning. Mest spännande var det att se hur pass skilda ingångssätt de olika författarna hade till ämnet. Där det spände från de mest basala djurisk drifterna till de ganska romantiska och rätt utflippade idéerna. Ibland kunde språket bli lite väl klichéartat, vilket är helt i sin ordning om det görs med en del självdistans men om så var fallet här så var det något som jag inte uppfattade. Mest imponerad blev jag av den kortaste novellen där författaren visade på ett ypperligt hantverk genom att med få ord skapa en idévärld som inte tar slut när berättelsen gör det.

Tack till Affront förlag för recensionsexen.

Det har varit rätt tyst och trist den senaste tiden så det har inte funnits varken ork eller lust till att skriva mer eller mindre intressanta inlägg, för att inte nämna de recensioner som har blivit liggande och som jag känner dåligt samvete över. Så fick jag det konkreta tipset om att göra roliga saker för att samla kraft, så detta inlägg är en direkt följd av den uppmaningen.

The City of the Edge of ForeverThe City on the Edge of Forever är det Star Trek-avsnitt som väldigt många ser som ett av de absolut bästa. Nu ges det ut i serieformat och även om jag inte gärna varken köper eller läser lösnummer så kunde jag inte motstå att införskaffa nummer 5. Detta på grund av det otroligt vackra omslaget. Färgerna och speciellt hur de har lyckats med att inkorporera både universum och Enterprise i Ediths hår gör att det här är ett av de vackraste omslagen jag har sett på väldigt länge.

Ett annat omslag som är en fröjd att titta på är Sandman Overture #3 Special Edition. Här får texten ett minimalt utrymme och istället så tar bilden bokstavligen upp större delen av utrymmet. Ett extra plus, som tyvärr inte framkommer här, är att de har lagt på ett blank parti på vissa utvalda ställen. För att skapa fler mönster i mönstret och lyfta fram Sandman på ett smart sätt. Det lustiga är att en stor anledning till att jag inte har läst den ursprungliga Sandman-sviten är att jag inte klarar av varken teckningarna eller färgläggningen men nu till den nya omgången så blev jag så fascinerad av omslaget att även denna fick följa med hem.

Sandman Overture #4 Special EditionSom vanligt är det bara att klicka på bilderna för att få upp dem i större format.

Placeholder_couple_superhero

Idag blir det ett inlägg i Fiktiviteters superhjältesöndag och det är väl lika bra att jag presenterar mig på en gång: Hej, jag som skriver här under signaturen Smutstiteln, är (bland annat) superhjälteskeptiker och det är utifrån detta perspektiv som jag kommer att tipsa om två tecknade serier som ändå räknas in i genren superhjältar men som trots allt inte känns som arketypiska superhjälteserier.

Först ut blir Kurt Busieks Astro City – Life in the Big City som jag redan har recenserat en gång men eftersom den passar temat så bra så blir det en favorit i repris. Den som vill se bilderna till denna recension i ett större format, klicka på länken ovan så kommer ni till originalrecensionen.

Astro CityDet var just i form av skeptiker som jag blev rekommenderad att läsa Astro City. Som ni förmodligen har förstått så blev detta ingen omvälvande läsupplevelse som gjorde mig övertygad om superhjältars förträfflighet men det råder ingen som helst tvekan om att Astro City är en mycket bra berättelse som rör sig kring de vanliga människor och de superhjältar som bor i Astro City.

Detta för att Busiek fokuserar på hur det faktiskt skulle vara att leva i en stad, där personer med superkrafter är en normal del av vardagen. Hur de tjänar som en inspiration men även hur de med sina krafter kan skrämma den lilla  till synes obetydliga människan. Mycket bygger Astro City kring devisen att med stora krafter följer ett stort ansvar och hur detta ansvar kan vara svårt nog att bära även om man har förmågan att flyga till olika delar i världen på en bråkdel av en sekund och förhindra olyckor och katastrofer. Speciellt när kroppen inte längre känns lika ung och smidig som tidigare och det enda som hjälten drömmer om att att helt kravlöst få flyga fritt.

Stilen på teckningarna känns rätt typiska för genren, funktionella, professionella med en rätt gräll färgskala. Det är lätt att bli förförd av Alex Ross omslag men Brent E. Anderson som står för teckningarna genom albumet gör ett bra jobb, även om detta inte är en tecknarstil som tilltalar mig på ett djupare plan.

Kurt Busiek skriver i sitt förord att hans kärlek till superhjältar är något som möts av oförståelse av många och att detta var en drivkraft för att skapa en superhjältehistoria i vilken han ville vidareutveckla superhjälten och människorna runt om dem. Att i viss mening ta ner hjälten på jorden men utan att förlora hjältestatusen och detta är något som han har lyckats väl med. Astro City är således en serie som passar alla oss som tycker att superhjälteserier tenderar att bli lite väl högflygande.

Astro City - tecknarstil

*******************************************************************

Även om unga tjejer är den målgrupp som växer störst när det gäller superhjältar, så känns det många gånger som om de stora förlagen inte riktigt har fattat detta, utan att de fortfarande ser unga som gamla pojkar som sin främsta målgrupp. Detta är visserligen något som sakteliga börjar förändras, det är bara att se på den Young Avengers -trilogin som radarparet Kieron Gillen och Jamie McKelvie skapade som, även om jag inte fastnade för den, kändes modern och nytänkande. Nu i dagarna har även första albumet med Ms Marvel, författad av G. Willow Wilson, kommit ut som jag är väldigt nyfiken på. Så det finns alternativ till de rätt tröttsamma famställningarna av kurviga kvinnorna med brutna ryggar och fyrkantiga, stenhårda män som annars känns utmärkande för superhjältegenren och som är en anledning till att jag inte gärna läser superhjältar.

God and Science

Jamie Hernandez God and Science: Return of the Ti-Girls är en serie som innehåller kurviga och stenhårda kvinnliga superhjältar av skilda åldrar. Karaktärerna har på ett eller annat sätt dykt upp i hans serieepos Love and Rockets, som jag bara har läst första delen av men det går bra att läsa detta album utan att ha läst något Love and Rockets innan. Handlingen kan tyckas vara rätt spretig med dels en tjej som aspirerar till att bli superhjälte hon har dock inga som helst superkrafter, en annan kvinna som äntligen har fått sina efterlängtade krafter men har nu har blivit skogstokig och det unga kvinnliga supergänget som ska stoppa henne men som har en medlem som allra helst vill sätta sin egen agenda, till den gamla gruppen superhjältar som återigen måste rycka in för att rädda universum.

Där Busiek utgick från en liten mer allvarlig syn på superhjältegenren så skapar Hernandez en serie med mycket mer hjärta och skratt. Inte så att det blir en pastisch på genren utan bara härligt befriande med kvinnor i alla åldrar som får vara starka, klumpiga, egensinniga, självcentrerade och ha alla kroppsformer och vara snygga på sitt eget sätt. Sedan är det svårt att inte gilla det metainslag som Hernandez snyggt väver in i historien, där Maggie från L&R får en del ta en aktiv del i berättelsen på ett ganska nördigt sätt.

God and Science - tecknarstil

Teckningarna, som tyvärr inte är i färg, detta är ett album som skulle vinna mer på att vara färglagd, har en ren och rak linje som mycket påminner om den klassiska europeiska stilen (tänk Tintin) men med sin förmåga att skapa rymd med små enkla linjer, även ger en vintage-känsla. Alla som har bläddrat i en Acketidning känner nog igen en del av tekniken. Bilden ovan, som det bara är att klicka på för att få upp i ett större format, visar bra på hur Hernandez med till synes enkla linjer skapar både kraft och fart i sina teckningar. Det finns även plats för humor lite här och där och det är en av sakerna som gör att jag fastnar för det här albumet. Det är så jäkla charmigt.

Andra som har bidragit med inlägg idag i Fiktiviteters superhjältesöndag är:
Bak bok matBeroende av böckerBokhusetBokstävlarnaCarolina läserCinnamonbooksFiktiviteter , KulturkolloOarya, Vildvittra

Rite of Passage

Titel: The Rite of Passage
Författare: Alexei Panshin
Utgivningsår: 1968

Efter att med tätt intervall ha läst två romaner av Delany till Nebulautmaningen, så var det en ren fröjd att få läsa Panshins The Rite of Passage. Där fanns en huvudperson som det var lätt att tycka om, den lite egensinniga tolvåriga Mia som lever tillsammans med sin pappa ombord ett rymdskepp till vilken en stor del av jordens befolkning tog sin tillflykt efter att jorden gick under. Livet ombord är noga reglerat, bland annat behövs det tillstånd från det styrande rådet för att skaffa barn. De som trots allt bryter mot bestämmelserna och förökar sig har förbrukat sin rätt att få leva ombord på skeppet och kommer att bli förpassad till exil på en koloniplanet. Ett straff som många ser som likställt med ett dödstraff.

Livet på planeterna är visserligen hårt men att se det som ett reellt dödsstraff berättar mer om relationen mellan de där uppe och de där nere. Det finns en inneboende hierarki mellan de ombord på rymdskeppet och de som lever på planeten. Människorna ombord på skeppen ses som snyltarna och människorna på planeterna benämns som smutsätare. Det är således en diskrepans mellan de som besitter kunskap och teknologi och de som tillverkar och odlar. Hierkarkin finns visserligen även ombord på skeppet med tar där inte samma extrema uttryck.

När ungdomarna fyller 13 år får de börja ta överlevnadskurser, för vid 14-års ålder strandsätts de med endast de nödvändigaste förnödenheterna på en av dessa koloniplaneter och ska genomföra den tre månaders övergångsrit som avgör om de överlever och får komma tillbaka till det bekväma livet ombord rymdskeppet.

Det är vid denna punkt som jag inser att nu kommer det att gå undan ifall Panshin ska hinna knyta ihop historien, för ett år går rasande fort och de tre månaderna svischar förbi. Det blir överfall, omhändertagande, fängelseutbrytning och förstörande av fiendeskepp på två röda.

Kanske tröttnade Panshin på sin skapelse och ville hasta igenom berättelsen men det är synd för det drar verkligen ner betyget något enormt. Det fanns underlag för att skapa något mer men istället blev det så lite.

Betyget blir 2 överlevnadsarmband av 5.

Uppdaterad: Nu med något gimpad bild

The Einstein Intersection

Titel: The Einstein Intersection
Författare: Samuel R. Delany
Utgivningsår: 1967

I förordet till The Einstein Intersection så skriver Neil Gaiman att en feluppfattning som många har om Science Fiction är att den handlar om berättelser som utspelar sig i framtiden,
i en galax långt långt härifrån, när de i själva verket bygger på den framtid som är här och nu. Jag tänker inte argumentera mot detta men ser det här som en orsak till varför det här var en enormt flummig läsning.

Som ni kanske anar så såg jag inte fram emot att läsa ännu en bok av Delany då Babel-17 blev en sådan miss och som ni säkert redan nu förstår så kommer det här bli ännu en sågning av en författare som ändå tycks uppskattas av så många, om man ska tro Goodreads. Det är alltid lika spännande att läsa vad andra tycker om böcker när man själv känner sig som en litterär utomjording inför vissa verk.

Andra utomjordingar är karaktärerna som vi får följa i boken och i centrum står Lo Lobey, som har tagit människornas plats på jorden efter att de har lämnat den. Kvar finns de här varelserna som lever i spillrorna av det som finns kvar bland gamla datorer, kultur och radioaktiva monster.

Som vanligt finns det en del intressant tankegods men det känns som om det slarvas bort i den mening att det mest tjänar som en bakgrund för historien och istället finns en framtida men dåtida myt om bland annat Orpheus. Det är här som en det går inflation i mitt kulturella kapital, då jag inte hänger med i alla 60-tals referenser till popmusiker och liknande, så många referenser går mig om intet.

Likt Babel-17 så är det en ganska osammanhängande berättelse som utspelar sig, som tar stora kliv från det ena till det andra och det är inte förrän i slutet som det återigen blir en lång förklaring som mest tjänar till att göra det än mer oförklarligt och sedan tar det slut.

The Einsten Intersection får en flöjtspelande vilde av fem och jag är rätt glad över att Delany och jag framöver kommer att vandra helt skilda vägar.

Flowers for Algernon

Titel: Flowers for Algernon
Författare: Daniel Keyes
Utgivningsår: 1966

1966 delades Nebulapriset ut både till Delany för Babel-17 samt till Keyes Flowers for Algernon, den senare råkar även vara den enda bok av alla pristagare som jag hade läst redan innan. Därför fuskar jag nu och kopierar min tidigare recension.

Charlie Gordon har ett iq på 68 och får en dag ett erbjudande om att få delta i ett experiment där ett kirurgiskt ingrepp ska genomföras för att öka intelligensen. Det är redan testat på ett djur, musen Algernon och nu är det dags att testa på en människa. Operationen lyckas och sakta ökar Charlies intelligens för att nå en nivå på 185. Samtidigt som Charlie kämpar för att komma till rätta med sitt nya jag, börjar Algernon visa upp ett oroväckande beteende som tyder på att förändringen inte var permanent.

Charlie uppmanas till att skriva dagliga rapporter om sin utveckling och det är genom dessa som vi får följa med i utvecklingen som sker. Till en början är texten full av felstavningar och korta meningar men förändras till att bli mer filosofisk och grubblande. För det som händer när Charlie blir mer intelligent är att han märker hur han tidigare har blivit behandlad dels av sin familj och sina arbetskamrater på bageriet. Gamla minnen återkommer och stör den verklighet som han nu befinner sig i.

Det här en fin berättelse om att samtidigt hitta något som att förlora något vid en ökad iq. Samtidigt som det går att läsa in flera moraliska aspekter i denna historia kring frågor som rör intelligens, vad vi uppfattar som intelligent och inte minst hur vi behandlar människor olika beroende på deras intelligens.

Flowers for Algernon får 4 blombuketter av 5.

The Explorer

Titel: The Explorer
Författare: James Smythe
Utgivningsår: 2012

Det är svårt att inte tänka på textraden från Kents låt När det blåser på månen: ”är jag en astronaut, är jag så ensam?” när jag ska skriva om James Smythes roman The Explorer. För ensam kvar blir Cormac Easton, journalisten som fått i uppdraget att rapportera från den första bemannade färden ut i yttre rymden, när alla andra i besättningen dör under de mest besynnerliga omständigheterna.

Mer än så tänker jag inte skriva om själva handlingen av den enkla anledningen att det knappt går att göra utan att avslöja alltför mycket. Hur som helst så är det en mycket spännande läsning och de 264 sidorna plöjs i en snabb takt för jag vill veta vad det är som egentligen pågår.

Det är både cyniskt, klaustrofobiskt och melankoliskt men på ett bra sätt. Hur då tänker ni säkert nu och det enda svar som jag vill ge är: läs och upptäck själv.

James Smythe var en ny upptäckt och jag kommer definitivt att läsa mer av honom och så fort The Echo, den fristående fortsättningen till The Explorer kommer ut i häftad form, så kommer jag sluka den.

Bokrea 2014

Igår frågade min kära moder om jag hade varit på årets bokrea och mitt svar blev nej. Vilket inte riktigt var sant för av en ren slump så råkade jag gå förbi Science Fiction bokhandeln när de hade öppnat extra tidigt på grund av pågående bokrea. En kort besök och det har var det jag kom ut med. Tre magasin för 20 kronor styck och två böcker ur SF Masterworks serien: Christopher Priest Inverted World (för att jag har fingrat på denna tidigare) och Joe Haldeman The Forever War (för att den ingår i min Nebulaläsning). Jag komme förmodligen att besöka den vanliga bokrean också men det får vänta till fredag då jag är ledig. Rapport kommer.