Arkiv för inlägg med taggen: Skönlitteratur på engelska

Horns

Titel: Horns
Författare: Joe Hill
Utgivningsår: 2010

Maybe all the schemes of the devil were nothing compared to what men could think of.

Efter en väldigt blöt kväll så vaknar Ig upp och ser att två stycken horn sakta växer fram ur pannan på honom. Ingen annan tycks lägga märke till dem, istället så vänder de sin uppmärksamhet mot sitt inre och delger honom alla deras hemliga önskningar. Det verkar även som om de vill be om hans godkännande för att få göra det som de innerst inne allra helst önskar. Begär, skuld och sanningar lockas fram ur det dolda, vilket Ig kommer att använda sig av i sökandet efter vem det var som mördade hans flickvän. Ett brott som han inte dömdes för men som han i alla andras ögon ändå är skyldig till.

Det är lika bra att krypa till korset och bekänna att jag läser väldigt lite skräck. Detta av den enkla anledningen till att jag är så himla lättskrämd, (egentligen räcker det med att höra nyheterna en dag som denna för att bli rejält mörkrädd) men på en skrämselskala så hamnar Joe Hills Horns rätt långt ned. Den är obehaglig och grotesk men samtidigt ganska rolig, så det var aldrig några större problem med att släcka lampan på kvällen. Citat ovan sammanfattar boken väldigt bra och det är de vanliga människorna som utför de mest djävulska handlingarna. Det finns ett driv i berättelsen som funkar bra ända tills slutet och jag la boken åt sidan någon vecka innan jag nu plockade upp den igen för att ta mig igenom de sista sidorna. Utan att avslöja så mycket, så kan jag säga att det hade inte gjort något om jag inte läst vidare. Överlag så vill jag säga att boken känns väldigt amerikansk, utan för att den sakens skull närmare kunna definiera vad det innebär men låt mig uttrycka det så att slutet funkar mindre bra. Jag hade även önskat att människors innersta begär kunde ha inneburit något annat än att de nästan enbart önskade att de hade sex med grannens frus kusin.

Horns får två horn av fem men var ändå en rätt trevlig bekantskap med Joe Hills författarskap. Hans Locke & Key Welcome to Lovecraft, var betydligt mycket jobbigare att läsa. Kanske dyker det upp en recension av den framöver.

The Explorer

Titel: The Explorer
Författare: James Smythe
Utgivningsår: 2012

Det är svårt att inte tänka på textraden från Kents låt När det blåser på månen: ”är jag en astronaut, är jag så ensam?” när jag ska skriva om James Smythes roman The Explorer. För ensam kvar blir Cormac Easton, journalisten som fått i uppdraget att rapportera från den första bemannade färden ut i yttre rymden, när alla andra i besättningen dör under de mest besynnerliga omständigheterna.

Mer än så tänker jag inte skriva om själva handlingen av den enkla anledningen att det knappt går att göra utan att avslöja alltför mycket. Hur som helst så är det en mycket spännande läsning och de 264 sidorna plöjs i en snabb takt för jag vill veta vad det är som egentligen pågår.

Det är både cyniskt, klaustrofobiskt och melankoliskt men på ett bra sätt. Hur då tänker ni säkert nu och det enda svar som jag vill ge är: läs och upptäck själv.

James Smythe var en ny upptäckt och jag kommer definitivt att läsa mer av honom och så fort The Echo, den fristående fortsättningen till The Explorer kommer ut i häftad form, så kommer jag sluka den.

Dracula

Titel: Dracula
Författare: Bram Stoker
Utgivningsår: 1897

Tanken var att jag skulle ha läst om Bram Stokers Dracula innan resan till Transsylvanien, så blev det inte och så här i efterhand så var det nästan roligare att läsa boken efter resan med alla bilder av landskapet, maten och slottet färskt i minnet.

Eftersom detta är en omläsning, så känns det lite orättvist att betygsätta den för en stor behållning var, som det ofta är att läsa klassikerna, att romanen var helt annorlunda än hur jag föreställt mig att den skulle vara.

En av de stora överraskningarna var Van Helsing, som jag genom populärkulturen har fått en helt annan bild av hur han skulle vara. Även romanens upplägg där berättelsen skildras genom de olika personernas dagboksanteckningar, är intressant och ger ett annat djup till historien.

Nu när jag visste vad jag hade att vänta, utan de positiva överraskningarna, så måste jag säga att denna gång så kändes Dracula som en väldigt lång bok. Bland annat beror detta på att personerna i boken är alla så chevalereska med ärligt uppsåt, så det blir rätt många beskrivningar av hur ridderliga alla är. I slutändan blir det rätt sentimentalt och jag har inte, även om det var rätt frestande, räknat hur många gånger de faller i gråt för att någon är så uppoffrande.

Med detta sagt så vill jag ändå inte säga att Dracula är en dålig bok. För alla som gillar vampyrer, så är detta givetvis en obligatorisk läsning för det är här som myten om Dracula och vilka medel han bekämpas med grundläggs. För oss andra, så är det alltid intressant att läsa en bok som är en så stor del av populärkulturen och få reda på hur den egentligen är.

Maddaddam

Titel: Maddaddam
Författare: Margaret Atwood
Utgivningsår: 2013

För er som har följt min blogg ett tag så kan det inte komma som en större överraskning att en av de större läsupplevelserna de senaste åren har varit Margaret Attwods dystopiska romaner. En av anledningarna till detta var att hon skapar starka karaktärer och att vilket kön dessa har spelar mindre roll. Hon använder sig inte av den klassiska bilden av efterkatastrofiska samhällen, där kvinnor och barns roller mest består i att tjäna som kanonmat. Hennes romaner fick mig att se på en genre som jag valigtvis undviker, med nya ögon. Därför var förväntningen på den avslutande delen i Maddaddam-trilogin ganska stor och även om jag inte kan säga att det blev den fyrverkerisprakande avslutningen som jag hoppats på, så är ändå den sista delen bra. Det slutar bra men vägen dit (Oryx and Crake & The Year of the Flood) var än något lite mer spännande.

Att läsa Maddaddam var som att åter träffa en gammal vän, för Atwood skapar karaktärer som man verkligen bryr sig om och vill spendera tid med. Man räds och hoppas tillsammans med dem och vill dem att allt gott i den kaotiska värld de lever i och till viss del har varit ansvariga för att skapa.

I partierna där Atwood låter en av huvudkaraktärerna ta plats som berättare för crakerna, de nya människorna som skapats för att ta över efter de vanliga människorna, visar verkligen Atwood att hon är en berättare av rang. Det finns så mycket humor och berättarlusta i dessa partier och det är här som jag blir varse om varför jag verkligen tycker om att läsa hennes text.

Eftersom detta är en avslutande del så är det vissa trådar som ska knytas ihop och här känner jag en viss tveksamhet. Dels beror detta på att vissa saker inte kom som en större överraskning, samt att jag känner att vissa personer får lite för mycket plats i den här berättelsen. En plats som de inte riktigt förmår att fylla upp. Å andra sidan så kanske detta väl spelar roll i de dimridåer som Atwood nu på slutet lägger ut i fråga om vem som egentligen är ansvarig för att katastrofen tog plats. I de övriga böckerna så kändes det rätt självklart vems felet var medan det i Maddaddam blir lite mer oklart vem och i vilken tråd som de drog.

Om de två övriga romanerna hade ett mer driv i berättelsen som gick ut på att vi snabbt fick följa med i karaktärernas överlevnad, så tar den tråden en lite långsammare del och istället så både fördjupas och grumlas vår förståelse för karaktärerna och händelseförloppet en aning. För att riskera att upprepa mig ännu en gång, så är slutet ändå bra. Maddaddam var en efterlängtad avslutning som får fyra lionbams av fem.

Pride and Prejudice & Tigers in Red Weather

Tills den dagen kommer då jag har turen och hittar en magisk bokhylla som rymmer en oändlig mängd böcker så får jag fortsätta med den svåra uppgiften att städa ur bokhyllan med jämna mellanrum. Nu blir det bara två böcker som ska lämna hemmet: Jane Austens Pride and Prejudice och Liza Klaussmanns Tigers in Red Weather. Pride and Prejudice behöver nog ingen närmare presentation. Tigers in Red Weather blev ingen favorit men Bokomaten skrivit om den här. Du som bor i Sverige och som gärna ger någon eller båda böcker ett nytt hem, lämna en kommentar så kommer de med posten.

Uppdatering: Böckerna har nu lämnats bort och hittar snart nya läsare.

Idag får det bli en dubbelrecension. Bland annat för att den ena recensionen har släpat efter lite men även för att jag känner att jag har lite att säga om dem, på gott och ont.

Tigern i GalinaTitel: Tigern i Galina
Författare: Tea Obreht
Utgivningsår: 2012

Först ut är Tigern i Galina, vars berättelse rör sig på två plan. Först stiftas bekantskap med Natalia som är på väg till ett barnhem för att vaccinera barnen som bor där. Färden går genom ett krigsdrabbat balkan där vi samtidigt färdas tillbaka till Natalias barndom och minnen av hennes morfar i samband med att hon får beskedet att han har avlidit. Samtidigt så berättas historien om morfaderns liv, om hur han i sin barndom blev vän med tigerns hustru. Den kvinna som matade den förrymda tiger som rörde sig i omgivningarna kring den lilla by de bodde i.

Trots att berättelsen är full av skrönor och episoder som man som läsare inte alltid vet är sanna eller inte, så lyckas Obreht ändå få till en trovärdig berättelse om vänskap mellan människa och djur och en jakt efter en tillsynes odödlig människa. Jag har personligen rätt svårt för skrönor men det fungerar bra i Tigern i Galina. Mycket beroende på att det är en historia som visar på betydelsen av fantasi och lekfullhet i vardagen, speciellt när den är präglad av krigets fasor.

Tigern i Galina får fyra av fem tigrar.

Tigers in Red Weather

Titel: Tigers in Red Weather
Författare: Liza Klaussmann
Utgivningsår: 2012

De andra tigrarna återfinns i Tigers in Red Weather av Liza Klaussmann. Till skillnad mot en förrymd tiger, som i Obrehts roman så handlar denna historia om undertryckta bestar. Berättelsen rör sig kring två kusiner och deras respektive familjer och vad som sker i deras liv när hemligheter sakta smyger fram och när tålamodet har slutat att tassa på tå.

Klaussmann lägger skickligt upp sin berättelse och låter fokus gå från den ena familjemedlemmen till den andra. Även tidsmässigt så flödar historien fritt emellan nutid och dåtid. Personligen är jag inte så förtjust i denna stil, utan känner ofta att det lätt kan bli repetitivt. Det blir det dock inte här utan Klaussmann bygger bra ut berättelsen, så att det i slutändan blir en fin helhet. Trots detta så hade jag ganska svårt att engagera mig i karaktärerna då jag inte kände att det fanns något driv i dem. Det kändes inte som om de någonsin skulle utveckla sig utan att de skulle vara fast i sin egen småsinthet. Detta fick till följd att jag höll på att ge upp boken men den räddas något av den sista delen av boken då det äntligen händer något. Det räcker dock inte hela vägen så betyget blir  endast två tigervrål av fem.

blomsterminiMed semesterläsningen gick det till en början lite sisådär, då de flesta dagarna spenderades i en trädgård där det planterades och rensades ogräs utav glatta livet. Men lite blev ändå läst men semesterläsningen bör inte vara huggen i sten, så blev det lite förändringar i bokbeståndet. Istället för Trollopes The Warden så slukades Jamie Fords Hotellet i hörnet av bitter av ljuv, en riktig bladvändare om vänskapen och kärleken mellan kinesen Henry och den sedermera internerade japanska flickan Keiko.

Usas behandling av sina japansk-amerikanska medborgare efter bombningen av Pearl Harbor är en del av historien som jag inte kände till, så nu har jag lagt en fjärrlånebeställning på Miné Okubos Citizen 13660 i vilken hon beskriver sin tid i ett av dessa interneringsläger.

Till slut så blev både Tigers in Red Weather och I am not Spock utlästa, recensioner kommer snart.  Däremellan blev det även ett glassbesök i Nora, där beställningen givetvis blev Deckardrottningens Drömvåffla (Stor våffla med glass, generöst med grädde samt blåbärstopping och chokladkex. På toppen några punschpraliner – Maria Langs älsklingschoklad)

Nu känns det naturliga steget även att läsa en Lang-deckare under sommaren men nästa del av sommarläsningen presenteras snart.

Sommar del ett

Nu när nästan alla recensioner som länge varit liggande i en malpåse är skrivna så blir nästa logiska steg att begrava mig i nya olästa böcker. Som sig bör när sommaren och lata dagar hägrar. I denna omgång kommer det inte bli något speciellt tema men längre fram kommer jag att göra denna sommaren till en seriesommar. Jag har nämligen flera härliga seriealbum som jag vill läsa och recensera.

Denna eremitiska läsperiod ska ägnas åt bland annat Anthony Trollopes The Warden och Liza Klaussmanns Tigers in Red Weather. Ett av mina nyårslöften innefattade att jag skulle bevaka min inre nörd, så därför åker Leonard Nimoys I am not Spock med till den redan innan spretiga högen.

The Lost World

Titel: The Lost World
Författare: Arthur Conan Doyle
Utgivningsår: 1912

Kärleken sägs det, kan få människor att göra märkliga ting. Bokens protagonist, journalisten Edward Malone är förälskad i en kvinna men känslorna är inte besvarade. Detta förklarar hon beror på att han saknar den äventyrliga ådran. Malone är fast besluten att visa att han är en djärv man och anmäler sig som frivillig att följa med med på den expedition till Sydamerika som ska genomföras för att verifiera det professor Challenger påstår, nämligen att han har funnit ett område som bebos av urtidsdjur.

The Lost World känns som en klassisk äventyrsroman. Det finns en stor berättaranda och en hel del mer eller mindre underfundig humor men det är givetvis en berättelse av sin tid så vissa partier känns rätt daterade. Berättelsen vinner mycket på att huvudpersonen är så sympatisk och de övriga karaktärerna är rätt underhållande trots att de idag känns något stereotypa.

Betyget blir tre dinosar av fem.

The Liar

Titel: The Liar
Författare: Stephen Fry
Utgivningsår: 1991

Den här texten kan innehålla en och annan lögn, tillspetsning av sanningen och rena rama påhitt. Därför ska ni ta det ni nu läser med en stor nypa salt. För sanningen blir inte mer sann än vad jag låter den vara och lögnen blir precis så sann som jag önskar att den är. Mitt namn är Adrian Healey och det är jag som är The Liar.

Det pågår en diskussion bland bokbloggarna om när det är ok att sluta läsa en bok som man inte tycker är bra. Det var aldrig något som jag behövde ta ställning till när det kom till läsningen av The Liar, för jag kände att jag var tvungen att läsa ut boken för att överhuvudtaget få en chans att förstå vad det hela handlade om. Adrian Healey som har gjort lögnen till sin sanning, är ingen lätt karaktär att förstå sig på och det är en ganska invecklad berättelse som Fry har skapat. Adrian är bara en av flera karaktärer som tummar på sanningen för sin egen personliga vinnings och nöjes skull.

Jag är inte helt på det klara med vad jag tycker om romanen för även om den har sina språkliga finesser så är den rätt rörig där allt ska vara så ärligt osant. Berättelsen har trots allt sina poänger och Johnny Rottens ord: ever get the feeling you’ve been cheated?, känns aldrig så sanna som efter läsningen av Frys The Liar.