Arkiv för inlägg med taggen: Skräck

Titel: The Saga of the Swamp Thing
Författare: Alan Moore; Steve Bissette & John Totleben
Utgivningsår: 1987

Jag har under en längre tid försökt sammanfatta vad det är som är så bra med Alan Moores version av Saga of the Swamp Thing men har nu resignerat inför det faktum att detta inte kommer att bli en speciellt djuplodande recension. Håll i tanken att jag har varit ganska skeptisk till Moores verk, då jag tycker att han alltför ofta använder våldtäkter för att driva historien framåt men både första och andra albumet lästes i rask takt och mitt råd är att om du ska plocka upp Saga of the Swamp Thing, så ta då båda albumen, för det blir bara än bättre i den andra volymen och det är ett sådant driv i berättelsen så du kommer att vilja läsa det andra direkt.

För det är ingen tvekan om att detta är bra skräckalbum, där det övernaturliga letar sig fram och ställer till förtret av diverse slag men som även kräver att de konfronteras på skilda sätt. Redan i första kapitlet så handlar det om att Träskmannen i egen hög person måste hitta sig själv och redan här så sätter Moore nivån genom att han så skickligt lyckas med att på samma gång, både introducera och dekonstruera The Swamp Thing.

Teckningarna och speciellt färgläggningen är det som avslöjar att detta är en serie som har några år på nacken, då det är rätt grälla färger rakt igenom. Personligen så gillar jag verkligen hur de har inkoporerat titeln på kapitlet i bilden, även om det i exemplet ovan är ett undantag med hur mycket den är fristående från övriga bilder. Även placeringen av rutorna och läsordningen, här uppifrån och ned är ett annorlunda drag som fungerar väldigt bra i och med att blicken automatiskt följer med då rutorna smalar av. Små detaljer som ändå bidrar till att göra det här till en mycket intressant läsupplevelse och jag kommer definitiv att läsa resten, för bra är det.

Annonser

Revival

Titel: Revival; You’re Among Friends
Författare: Tim Seely & Mike Norton
Utgivningsår: 2013

Revival är en serie som jag länge tänkt att jag borde läsa men av olika anledningar inte kommit mig för att plocka upp men häromdagen blev det ett besök på Serieteket och förutom huvudnumret, Saga of the Swamp Thing, så plockades första volymen You’re Among Friends med hem. Jag har hört mycket gott om den, många har gjort kopplingen till Ajvide Lindqvists Hanteringen av odöda, en bok som jag gillade väldigt mycket och att Jeff Lemire hade skrivit förordet gjorde att mina förväntningar steg rejält.

Som titeln antyder så kommer de döda tillbaka men inte som några stapplande och dreglande zombisar, utan helt enkelt som sig själva, som de var innan de dog. Lika ledsna, gamla och trötta och med alla hemligheter och problem som de trodde att de skulle kunna ta med sig i graven är nu åter aktuella. Lika svårt som det är för de återuppståndna att hantera sin nya vardag, är det för deras anhöriga att förlika sig med att de som igår var döda, nu lever för fullt.

Premisserna är goda men i slutändan så är upplägget och karaktärerna inte så intressanta och upplevs lite väl stelbenta. Som något som har setts/gjorts förut och för att lyckas med att sticka ut så krävs det något mer som lyfter det från det ordinära och i Revival så finns det inget sådant. Samma idéer finns i Rachel Rising, en serie som jag verkligen rekommenderar då den har intressanta, starka och trovärdiga kvinnliga karaktärer och att den lyckas kombinera både skräck med humor.

Revival - tecknarstil

Tecknarstilen är funktionell utan att vara speciell märkvärdig. Bilden ovan visar inte She-Hulk som är ute och ramlar med en hund, utan bara ett exempel på hur de misslyckas med färgläggningen vid ett par tillfällen.

Revival, var ingenting för mig men den som inte har något emot munkätande poliser, ensamstående mammor, rastlösa spöken, religiösa fanatiker, ouppklarade mord, otrogna universitetslärare och en massa obygd, så fyller Revival upp den kvoten med råge.

Horns

Titel: Horns
Författare: Joe Hill
Utgivningsår: 2010

Maybe all the schemes of the devil were nothing compared to what men could think of.

Efter en väldigt blöt kväll så vaknar Ig upp och ser att två stycken horn sakta växer fram ur pannan på honom. Ingen annan tycks lägga märke till dem, istället så vänder de sin uppmärksamhet mot sitt inre och delger honom alla deras hemliga önskningar. Det verkar även som om de vill be om hans godkännande för att få göra det som de innerst inne allra helst önskar. Begär, skuld och sanningar lockas fram ur det dolda, vilket Ig kommer att använda sig av i sökandet efter vem det var som mördade hans flickvän. Ett brott som han inte dömdes för men som han i alla andras ögon ändå är skyldig till.

Det är lika bra att krypa till korset och bekänna att jag läser väldigt lite skräck. Detta av den enkla anledningen till att jag är så himla lättskrämd, (egentligen räcker det med att höra nyheterna en dag som denna för att bli rejält mörkrädd) men på en skrämselskala så hamnar Joe Hills Horns rätt långt ned. Den är obehaglig och grotesk men samtidigt ganska rolig, så det var aldrig några större problem med att släcka lampan på kvällen. Citat ovan sammanfattar boken väldigt bra och det är de vanliga människorna som utför de mest djävulska handlingarna. Det finns ett driv i berättelsen som funkar bra ända tills slutet och jag la boken åt sidan någon vecka innan jag nu plockade upp den igen för att ta mig igenom de sista sidorna. Utan att avslöja så mycket, så kan jag säga att det hade inte gjort något om jag inte läst vidare. Överlag så vill jag säga att boken känns väldigt amerikansk, utan för att den sakens skull närmare kunna definiera vad det innebär men låt mig uttrycka det så att slutet funkar mindre bra. Jag hade även önskat att människors innersta begär kunde ha inneburit något annat än att de nästan enbart önskade att de hade sex med grannens frus kusin.

Horns får två horn av fem men var ändå en rätt trevlig bekantskap med Joe Hills författarskap. Hans Locke & Key Welcome to Lovecraft, var betydligt mycket jobbigare att läsa. Kanske dyker det upp en recension av den framöver.

Rachel Rising

Titel: Rachel Rising: The Shadow of Death
Författare: Terry Moore
Utgivningsår: 2012

Jag tror att det bara var en slump som gjorde att jag igår råkade matcha min läsning med mitt fysiska tillstånd. Efter att ha vaknat med huvudvärk och spenderat hela dagen med att bokstavligen känna mig som en zombie för att sedan på kvällen när huvudvärken nästan börjat släppa, sätta mig ner och läsa om Rachel som även hon kan kategoriseras som en av de odöda efter att hon har grävt sig upp ur sin grav och liftat hem.

Väl hemma börjar pusslet med att försöka minnas vad hon gjorde kvällen innan, vem hon träffade och om det är samma person som kan ha försökt att ta livet av henne. Förutom att försöka minnas sina egna förehavanden måste hon även påminna sin bästa vän och sin faster (alt. moster) om hon faktiskt är Rachel. Vid en första anblick så tycks de inte känna igen henne och än mindre tro på hennes historia. Förutom Rachel så dyker andra abnormaliteter upp bland annat i form av en ung kvinna som bara genom sin närvaro får människor att utföra de mest hemska illdåd.

The Shadow of Death är ett typiskt första album som ställer fler frågor än vad det ger svar och enligt klassiskt manér så presenteras vi som läsare för precis lika lite information som Rachel får. Även om tonen sattes rejält med en del mindre trevliga scener och scenarier så är jag i alla fall säker på att detta kommer att bli en intressant resa, för Moore har lyckats med att skapa trovärdiga och ändå trevliga karaktärer som gör att jag vill läsa vidare.

Rachel Rising - tecknarstil

Med tanke på att serien vid vissa tillfällen är ganska brutal, inte för att den är extremt blodig, så måste jag ändå erkänna att jag uppskattar att den inte är i färg. Sedan kännetecknas ändå Moores teckningar av att de är så pass detaljrika så det känns som om just detaljerna till viss del hade försvunnit i och med en färgläggning. Här lyfts istället varje bläckstreck fram, (även om det på ett helsidesuppslag kan vara svårt att få skärpa på allt).

Rachel Rising: The Shadow of Death får hamna i kategorin läsutmaning för detta är vanligtvis inte en genre som jag gärna läser, lättskrämd och äckelmagad som jag är men efter att ha läst gott om serien och tyckt om hans Echo så bestämde jag mig för att testa. Bara för att upptäcka att det inte var så hemskt ändå.

Dracula

Titel: Dracula
Författare: Bram Stoker
Utgivningsår: 1897

Tanken var att jag skulle ha läst om Bram Stokers Dracula innan resan till Transsylvanien, så blev det inte och så här i efterhand så var det nästan roligare att läsa boken efter resan med alla bilder av landskapet, maten och slottet färskt i minnet.

Eftersom detta är en omläsning, så känns det lite orättvist att betygsätta den för en stor behållning var, som det ofta är att läsa klassikerna, att romanen var helt annorlunda än hur jag föreställt mig att den skulle vara.

En av de stora överraskningarna var Van Helsing, som jag genom populärkulturen har fått en helt annan bild av hur han skulle vara. Även romanens upplägg där berättelsen skildras genom de olika personernas dagboksanteckningar, är intressant och ger ett annat djup till historien.

Nu när jag visste vad jag hade att vänta, utan de positiva överraskningarna, så måste jag säga att denna gång så kändes Dracula som en väldigt lång bok. Bland annat beror detta på att personerna i boken är alla så chevalereska med ärligt uppsåt, så det blir rätt många beskrivningar av hur ridderliga alla är. I slutändan blir det rätt sentimentalt och jag har inte, även om det var rätt frestande, räknat hur många gånger de faller i gråt för att någon är så uppoffrande.

Med detta sagt så vill jag ändå inte säga att Dracula är en dålig bok. För alla som gillar vampyrer, så är detta givetvis en obligatorisk läsning för det är här som myten om Dracula och vilka medel han bekämpas med grundläggs. För oss andra, så är det alltid intressant att läsa en bok som är en så stor del av populärkulturen och få reda på hur den egentligen är.

Alena

Titel: Alena
Författare: Kim W. Andersson
Utgivningsår: 2011

För Alena så är livet rent ut sagt skit. Hon har nyligen börjat på den snobbiga internatskolan där det gäller att vara först med det senaste och att resa utomlands är mer regel än undantag. Att då vara en ganska vanlig tjej gör det inte lättare att passa in, så mobbing och utfrysning tillhör vardagen. Alena har i alla fall en ganska ovanlig bundsförvant vid sin sida och det är Josefin. Josefin drar sig inte för att kämpa tillbaka, både bokstavligen och bildligen. Det är bara en sak som är lite speciellt med Josefin och det är att hon har varit död i ett år.

Kim w. Andersson har en ovanlig förmåga att på ett utmärkt sätt balansera det vackra med det makabra. Jag har inte lyckats med att fota tecknarstilen, då det skulle innebära att jag var tvungen att bända upp albumet men på den här länken hittar ni exempel. Det är rent men ändå smutsigt och det blir som ni kan se på omslaget, rätt blodigt emellanåt. Det går att läsa Alena som ren splatter-skräck  men den har även en annan botten. Det var det som jag uppskattade med berättelsen. Att aldrig riktigt veta vad som är sant eller inte.

Alena får tre kompresser av fem.

The Hidden

Titel: The Hidden
Författare: Richard Sala
Utgivningsår: 2011

En helt vanlig dag dök monstren upp, ohyggliga varelser som utan urskillning dödade människorna. Bland dessa numera jagade människor fanns en man som inte verkade speciellt förvånad över hur det hade blivit. Istället verkar han kännas ansvarig för det som har hänt.

Senare när katastrofen är ett faktum och få människor finns kvar så möts några av dessa överlevande av en slump. Bland dessa finns en man som inte minns vad han heter. Allteftersom tiden går minns han att de befinner sig nära en plats dit de kan bege sig för för att komma undan monstren som jagar dem. Väl där så dyker den ena märkliga varelsen efter den andra upp och frågan var de har hamnat och vem mannen egentligen är blir högst angelägen att få svar på.

Richard Sala är en serieskapare som jag fick tips om att läsa och tur är väl det för jag hade nog annars missat de här berättelserna. De är ofta väldigt bisarra och märkliga men alltid lika spännande och underhållande att läsa. Jag är ingen stor konsument av skräck men Salas serier är mer konstiga, på de där härligt konstiga sättet, än vad de är rysliga. En stor fördel är även att bland de serier som jag har läst så har en kvinnliga karaktärer haft en stor roll. De är handlingskraftiga och vet hur man sparka rumpa.

Teckningarna är bra, kanske inte de vackraste jag har sett men karaktäristiska. Det som främst sticker ut är den mustiga färgsättningen. Det är en nämligen en färgkavalkad utan like och det är rätt härligt att se ett monster som bär en lila halsduk, även om den på omslaget mer ser ut att vara åt det rödrosa hållet.

The Hidden är en färgsprakande, intressant spin off på den klassiska historien om uppfinnaren och monstret och vad som skulle hända när monstret själv vill vara den som skapar liv.

The Hidden - tecknarstil

Seriesommar

Fastän jag läser en del serier så är det sällan som jag recenserar dem. Även om jag under året har börjat skriva mer om serier, så känner jag att jag ofta bara skriver om de som är bra. Därför tänkte jag att ha en seriesommar här på bloggen vilket kommer att innebära att jag kommer att läsa och recensera sådant som annars inte hade blivit uppmärksammat. Trots detta så kommer jag att välja med viss omsorg det vill säga jag kommer inte att läsa sådant som jag inte har något som helst intresse av och sådant som lätt hittas på andra bokbloggar.

Men räds ej, lite vanlig litteratur kommer att dyka upp och enligt traditionen så blir det några dystopier även denna sommar.

För någon vecka sedan fick jag finmail från Swedish Zombie med en länk till Bländverk som är en svensk skräckantologi. Gratis att ladda ner och läsa, så den finns nu på min läsplatta. Jag är ingen stor konsument av skräck men det jag har läst hittills har varit imponerande.