Arkiv för inlägg med taggen: Superhjältar

Ms Marvel

Titel: Ms. Marvel; Crushed
Författare: G. Willow Wilson;  Elmo Bondoc & Takeshi Miyazawa
Utgivningsår: 2015

En av de stora fördelarna med Ms. Marvel, förutom att albumen kommer ut i rekordfart, är att de upplevdes som en frisk fläkt i den mening att de bland annat appelerade till en ny publik genom att sätta en ung kvinna med en annan kulturell bakgrund i huvudrollen, som inte hade en lång och komplicerad bakgrundshistoria som man behövde känna till, för att kunna läsa, förstå och uppskatta berättelserna. Den var satt här och nu och visade på och kommenterade olika tecken i tiden. Det jag då upplevde som seriens positiva sidor är nu något som jag är lite rädd för kan komma att bli det som i tredje volymen drar ner betyget lite och detta främst på grund av första kapitlet som får (fin)besök av Loki.

Kanske är jag gammal och cynisk men jag kan inte hjälpa att tänka att detta avsnitt främst tjänar till för att flörta med Lokipubliken, bland annat för att avsnittet är kort och till viss del tagen ur ett större sammanhang. Loki får visserligen att som straff i uppdrag att kontrollera att inga av The Inventors spioner fortfarande finns kvar i skolan där Kamala går. Till viss del var det rätt underhållande att se mannen på gatans-reaktion när han kallar Loki för en Brooklynhipster men att placera honom i en bal på Alla hjärtans dag, kanske passar det den amerikanska publiken bra men jag kan inte låta bli att se det, som sagt främst som en flört och som en anledning till att få göra ett omslag som på bilden nedan. Måhända kommer Loki att dyka upp igen, enligt känt Marvelmanér att vilja knyta ihop alla universum och att Loki är het, bland annat i den betydelsen att han har en egen pågående serie är svårt att argumentera mot bland annat genom att se vilken genomslagskraft han fick i och med Avengers-filmen från 2012.

Ms Marvel - tecknarstilMs Marvel - tecknarstil

I detta album så införs två nya tecknare, Bondoc som tecknar första Lokiavsnittet och sedan Miyazawa som tecknar resten av serien. Gästspelet med SHIELD #2, som de slängt in som en bonus vill jag inte kommentera mer än att det inte tillförde mer än att de återigen vill göra en koppling till något dagsaktuellt Marveligt och hade kunnat utebli helt mest på grund av att teckningarna är bedrövliga. Tillbaka till Bondoc och Miyazawas teckningar, nu får jag lov att erkänna att jag inte längre blir förvånad över att de byter tecknare mellan och i de olika albumen och de båda gör ett bra jobb, även om jag föredrar Miyasawas teckningar, som på ett bättre sätt fångar känslan av Kamala/Ms Marvel härliga knasighet.

Nu kanske det låter som om jag inte är så förtjust i Ms Marvel Crushed då det har blivit några negativa invändningar så tycker jag fortfarande om Ms Marvel bland annat för att den fyller en funktion av att vara något annat, något nytt och som framförallt tjänar som en bra förebild för bland annat unga tjejer. Något som blir extra tydligt i tredje albumet där Kamala blir kär men även om det för Kamala är nya omtumlande känslor så tappar hon aldrig huvudet och kan sätta stopp vid de första tecknen på att han inte är den där goa killen som han utgett sig för att vara. Anmärkningarna till trots så ser jag verkligen fram emot nästa volym och omöjliga crossocers till trots, så tror jag att den kommer vara utgiven som en blixt.

Annonser

Ms Marvel

Titel: Ms Marvel; Generation Why
Författare: G. Willow Wilson; Jacob Wyatt & Adrian Alphona
Utgivningsår: 2015

I andra albumet, Generation Why så fortsätter Kamala Khan aka Ms. Marvel sin jakt på The Inventor (hädanefter refererad till som Uppfinnaren) som presenterades som Ms. Marvels ärkefiende redan i det första albumet. Nu intensifieras jakten och förutom att de kommer att ställas öga mot öga med varandra så kommer deras kamp att hamna på ett väldigt personligt plan för Kamala i och med att Uppfinnarens spionrobotar hittar henne i skolan och tar fighten dit och därmed riskerar Kamalas skolkamraters liv.

Själva berättelsen om Uppfinnaren och Generation Why som visar sig vara vilsna tonåringar som han lyckats övertala att de inte är värda något. Att de mer är en belastning för samhället och miljön och att deras främsta värde ligger i att tjäna som mänskliga batterier à la Matrix, känns igen. Den är visserligen samtida, tänk bara på (teve)reklamen om hur mycket mer energi ungdomar gör av med och att ungdomen i sig är en tid när man frågar sig vem man är och vad man ska göra av/med sig själv, generation why ut i fingerspetsarna men för en annan som har lagt den delen av livet bakom sig och läst en del och känner igen tankegångarna så är detta inte så originellt.

Trots detta så gillar jag det väldigt mycket och det är som jag skrev i recensionen av första albumet, för att Kamala är en sådan härlig person. Även i detta album så växer hon och får axla större ansvar (vid ett tillfälle bokstavligen bär hon Wolverine på sina axlar) och de partier som jag fastnar mest för är de vardagliga situationerna med familjen och vännerna och det är här som styrkan ligger. Nu är det visserligen ett superhjältealbum, så pow, smash, whack eller som i Ms. Marvels fall: alligatorer utrustade med cybernetiska implantat, kloner och mördarrobotar hör liksom till. Tack och lov så dyker Lockjaw upp och tillför förutom en hjälpande tass, även en hel del söta situationer.

Ms. Marvel -tecknarstil WyattMs. Marvel - tecknarstil Alphona

Jag vet inte hur jag bäst kan beskriva hur pass mycket jag hatar när det i en serie byts tecknare. Speciellt med tanke på hur mycket jag tyckte att Alphonas teckningar bidrog med en stor del av charmen i det första albumet. Wyatts teckningar är inte dåliga i sig men det är genom Alphonas som Kamalas personlighet stiger fram.

Ms. Marvel Generation Why är ett bra andra album och jag kommer att köpa det tredje för även om jag förmodligen inte tillhör den tilltänka målgruppen så tycker jag ändå så pass mycket om detta. För att avsluta med ett citat från albumet:

Because when you decide not to be afraid, you can find friends in super unexpected places.

Batmanga

Titel: Batman the Jiro Kuwata Batmanga
Författare: Jiro Kuwata
Utgivningsår: 2014

Pow, Smash, Whack

Det går just inte att skriva ett inlägg om en Batmanserie från 1960-talet utan att ha med dessa ikoniska ljudeffekter från teveserien från samma decennium. Teveserien blev en enorm succé och populariteten fick bland annat till följd att under åren 1966-67 så publicerade Jiro Kuwata Batmanga, som namnet avslöjar en Batman manga. Under 2014 så börjar utgivningen ges ut i sin helhet för första gången på engelska. Detta är den första volymen och det kommer att bli tre volymer sammanlagt.

Kuwatas Batman bygger på The New Look som kom i mitten av 1960-talet och som bland annat satte Batman och Robin i situationen där de åter bekämpar brottslingar med diverse tekniska prylar. För att summera: 60-tal, vetenskapliga experiment som gärna går fel och högteknologiska gadgets vid sidan av vanliga telefonsamtal mellan Batman och Gordon. Den som vill ha en hård alternativt väldigt depressiv Batman så är detta inget jag skulle rekommendera men om du likt mig blir glad av titlar som: Lord Death Man; The Revenge of Professor Gorilla och The Man Who Quit Being Human, så är detta en given läsning.

Oh no. We didn’t make it in time… The emerald is shattered! He’s truly on a mad quest.

Förutom omslagen till de olika äventyren som har rött som accentfärg och någon enstaka sida som är i färg, så är det svartvitt som gäller genom hela serien. Det enda som egentligen skvallrar om att det är en japansk tecknad serie med några år på nacken, är i de fall när de icke-maskerade människorna avbildas. De har alla ganska stora ögon och rätt enkla utseenden vilket gör att exempelvis Bruce Wayne ser ut ungefär som alla andra. I Batmankostymen och  skurkarna i sina utstyrslar så står sig teckningarna mycket bättre. Omslagen är i sig riktigt snygga, även om exempelbilden inte är den finaste.

Batmanga - tecknarstil

Batmanga är precis så fånigt rolig som man kan förvänta sig från en 1960-tals serie och jag kommer definitivt att köpa de andra två volymerna när de ges ut.

Ms Marvel

Titel: Ms. Marvel; No Normal
Författare: G. Willow Wilson & Adrian Alphona
Utgivningsår: 2014

Ett av de nog mest omtalade tecknade serierna under 2014 måste ha varit Ms. Marvel författad av G. Willow Wilson och tecknad av Adrian Alphona. Wilson har tidigare skapat bland annat Air och Cairo, vilken den sistnämnda jag har läst och tyckte bra om men som inte finns recenserad här.

Uppmärksamheten kring serien beror mycket på att Wilson, som själv har konverterat till islam, med denna omgången av Ms. Marvel har satt en ung muslimsk tjej i huvudrollen, Kamala Khan. Tillsammans med sin mor, far och bror bor Kamala i New Jersey och brottas med det som tonåringar tampas med dagligdags. Att hitta sin plats i skolan där agendan sätts av de mer populära ungdomarna, att fastna framför datorn så att mattiderna missas. Att det i Kamalas fall handlar om att hon skriver fan fiction om hur Avengers räddar enhörningarnas planet från monster är bara en av de saker som gör att jag tycker att Wilson har skapat en härlig karaktär i Kamala. Att hennes familj har en bakgrund i Pakistan och att de är torende muslimer är bara en del av det som definierar Kamala. Marvel har helt enkelt bara uppdaterat och utökat sin repertoar lite grann.

Ms. Marvel känns väldigt modern och en fördel med dessa Marvel Now-titlar är att de ska kunna läsas av oss som inte har någon större förkunskap om tidigare händelser i Marvel-, och Ms. Marveluniversumet. Visst dyker det upp vissa andra superhjältar och Kamala själv bygger sin superhjältekaraktär på den tidigare Ms. Marvel, Carol Danvers men så här i första albumet så ligger allt på en grundläggande nivå.

Ms. Marvel är en utmärkt serie som handlar om att hitta sin egen identitet, både som privatperson och som i Kamalas fall, som superhjälte men även att våga vara den hon är och till slut blir.

Även teckningarna av Alphona känns väldigt moderna och för mig som en ovan Marvelläsare, så känns de rätt annorlunda för att vara en Marvelserie. Både färgläggningen och variationer av vinklar och perspektiv gör att serien får en uppfriskande lekfull känsla.

Ms. Marvel överträffade helt klart mina förväntningar och det känns rättvist att det ändå har fått så mycket uppmärksamhet. Ett så här lovande första album förtjänar verkligen det.

Ms Marvel - tecknarstil

Placeholder_couple_superhero

Idag blir det ett inlägg i Fiktiviteters superhjältesöndag och det är väl lika bra att jag presenterar mig på en gång: Hej, jag som skriver här under signaturen Smutstiteln, är (bland annat) superhjälteskeptiker och det är utifrån detta perspektiv som jag kommer att tipsa om två tecknade serier som ändå räknas in i genren superhjältar men som trots allt inte känns som arketypiska superhjälteserier.

Först ut blir Kurt Busieks Astro City – Life in the Big City som jag redan har recenserat en gång men eftersom den passar temat så bra så blir det en favorit i repris. Den som vill se bilderna till denna recension i ett större format, klicka på länken ovan så kommer ni till originalrecensionen.

Astro CityDet var just i form av skeptiker som jag blev rekommenderad att läsa Astro City. Som ni förmodligen har förstått så blev detta ingen omvälvande läsupplevelse som gjorde mig övertygad om superhjältars förträfflighet men det råder ingen som helst tvekan om att Astro City är en mycket bra berättelse som rör sig kring de vanliga människor och de superhjältar som bor i Astro City.

Detta för att Busiek fokuserar på hur det faktiskt skulle vara att leva i en stad, där personer med superkrafter är en normal del av vardagen. Hur de tjänar som en inspiration men även hur de med sina krafter kan skrämma den lilla  till synes obetydliga människan. Mycket bygger Astro City kring devisen att med stora krafter följer ett stort ansvar och hur detta ansvar kan vara svårt nog att bära även om man har förmågan att flyga till olika delar i världen på en bråkdel av en sekund och förhindra olyckor och katastrofer. Speciellt när kroppen inte längre känns lika ung och smidig som tidigare och det enda som hjälten drömmer om att att helt kravlöst få flyga fritt.

Stilen på teckningarna känns rätt typiska för genren, funktionella, professionella med en rätt gräll färgskala. Det är lätt att bli förförd av Alex Ross omslag men Brent E. Anderson som står för teckningarna genom albumet gör ett bra jobb, även om detta inte är en tecknarstil som tilltalar mig på ett djupare plan.

Kurt Busiek skriver i sitt förord att hans kärlek till superhjältar är något som möts av oförståelse av många och att detta var en drivkraft för att skapa en superhjältehistoria i vilken han ville vidareutveckla superhjälten och människorna runt om dem. Att i viss mening ta ner hjälten på jorden men utan att förlora hjältestatusen och detta är något som han har lyckats väl med. Astro City är således en serie som passar alla oss som tycker att superhjälteserier tenderar att bli lite väl högflygande.

Astro City - tecknarstil

*******************************************************************

Även om unga tjejer är den målgrupp som växer störst när det gäller superhjältar, så känns det många gånger som om de stora förlagen inte riktigt har fattat detta, utan att de fortfarande ser unga som gamla pojkar som sin främsta målgrupp. Detta är visserligen något som sakteliga börjar förändras, det är bara att se på den Young Avengers -trilogin som radarparet Kieron Gillen och Jamie McKelvie skapade som, även om jag inte fastnade för den, kändes modern och nytänkande. Nu i dagarna har även första albumet med Ms Marvel, författad av G. Willow Wilson, kommit ut som jag är väldigt nyfiken på. Så det finns alternativ till de rätt tröttsamma famställningarna av kurviga kvinnorna med brutna ryggar och fyrkantiga, stenhårda män som annars känns utmärkande för superhjältegenren och som är en anledning till att jag inte gärna läser superhjältar.

God and Science

Jamie Hernandez God and Science: Return of the Ti-Girls är en serie som innehåller kurviga och stenhårda kvinnliga superhjältar av skilda åldrar. Karaktärerna har på ett eller annat sätt dykt upp i hans serieepos Love and Rockets, som jag bara har läst första delen av men det går bra att läsa detta album utan att ha läst något Love and Rockets innan. Handlingen kan tyckas vara rätt spretig med dels en tjej som aspirerar till att bli superhjälte hon har dock inga som helst superkrafter, en annan kvinna som äntligen har fått sina efterlängtade krafter men har nu har blivit skogstokig och det unga kvinnliga supergänget som ska stoppa henne men som har en medlem som allra helst vill sätta sin egen agenda, till den gamla gruppen superhjältar som återigen måste rycka in för att rädda universum.

Där Busiek utgick från en liten mer allvarlig syn på superhjältegenren så skapar Hernandez en serie med mycket mer hjärta och skratt. Inte så att det blir en pastisch på genren utan bara härligt befriande med kvinnor i alla åldrar som får vara starka, klumpiga, egensinniga, självcentrerade och ha alla kroppsformer och vara snygga på sitt eget sätt. Sedan är det svårt att inte gilla det metainslag som Hernandez snyggt väver in i historien, där Maggie från L&R får en del ta en aktiv del i berättelsen på ett ganska nördigt sätt.

God and Science - tecknarstil

Teckningarna, som tyvärr inte är i färg, detta är ett album som skulle vinna mer på att vara färglagd, har en ren och rak linje som mycket påminner om den klassiska europeiska stilen (tänk Tintin) men med sin förmåga att skapa rymd med små enkla linjer, även ger en vintage-känsla. Alla som har bläddrat i en Acketidning känner nog igen en del av tekniken. Bilden ovan, som det bara är att klicka på för att få upp i ett större format, visar bra på hur Hernandez med till synes enkla linjer skapar både kraft och fart i sina teckningar. Det finns även plats för humor lite här och där och det är en av sakerna som gör att jag fastnar för det här albumet. Det är så jäkla charmigt.

Andra som har bidragit med inlägg idag i Fiktiviteters superhjältesöndag är:
Bak bok matBeroende av böckerBokhusetBokstävlarnaCarolina läserCinnamonbooksFiktiviteter , KulturkolloOarya, Vildvittra

Astro City

Titel: Astro City: Life in the Big City
Författare: Kurt Busiek & Brent E. Anderson; Alex Ross
Utgivningsår: 1995

Den här recensionen av Kurt Busieks Astro City, krävde en ny etikett för att hjälpa till att kategorsiera inläggen, nämligen superhjältar. Däremot så kommer den med största sannolikhet inte att bli den mest använda etiketten, för jag förhåller mig väldigt tveksam till hela superhjältegenren.

Det var just som superhjälteskeptiker som jag fick rekommendationen att läsa Astro City och även om jag efter att ha läst Busieks seriealbum, inte är övertygad om superhjältars förträfflighet, så är jag i alla fall säker på Astro City är en bra historia om ett par superhjältar och de vanliga människor som lever i Astro City.

Detta för att Busiek fokuserar på hur det faktiskt skulle vara att leva i en stad, där personer med superkrafter är en normal del av vardagen. Hur de tjänar som en inspiration men även hur de med sina krafter kan skrämma den lilla, obetydliga människan. Mycket bygger Astro City kring devisen med stora krafter följer ett stort ansvar, och hur detta ansvar kan vara svårt nog att bära även om man har förmågan att flyga till olika delar i världen på en bråkdel av en sekund och förhindra olyckor och katastrofer. Speciellt när kroppen inte längre känns lika ung och smidig som tidigare och det enda som hjälten drömmer om att att helt kravlöst få flyga fritt.

Teckningarna är inte så mycket att orda om, de känns högst funktionella färglagda i en skarp färgskala.

Kurt Busiek skriver i sitt förord att hans kärlek till superhjältar är något som möts av oförståelse av många och att detta var en drivkraft för att skapa en superhjältehistoria i vilken han ville vidareutveckla superhjälten och människorna runt om dem. Att i viss mening ta ner hjälten på jorden men utan att förlora hjältestatusen och detta är något som han har lyckats väl med.

Astro City får fyra flygande män av fem.

Astro City - tecknarstil