Titel: Kris
Författare: Karin Boye
Utgivningsår: 1934

Då några av mina val inför klassikersommaren var av det lite tjockare slaget, tänkte jag sticka emellan med några andra (tunnare) klassiker. För det här med att läsa klassiker var roligare än vad jag trodde att det skulle vara trots grundskolans obligatoriska klassikerläsning hyfsat färskt i minnet. Författare som jag vill bekanta mig med och som kommer att dyka upp är bland andra Elin Wägner, Harry Martinsson och kanske blir det även ett gästspel av Selma Lagerlöf trots min tidigare skepsis. Först några tankar kring Karin Boyes Kris.

Av princip brukar jag vänta med att läsa förordet men i fallet med Kris, tror jag nog att det hade underlättat läsningen. Så när boken var utläst och jag var något frågande över berättelsen och med förordets kloka ord i minnet: ”Kris kräver mer än en läsning – den kräver en djupdykning” så läste jag boken en gång till.

Historien i sig är inte så svår men den har en del avsnitt som är mer eller mindre abstrakta. De tjänar visserligen utmärkt för att tydliggöra den kamp som sker inom bokens huvudkaraktär, Malin Forst men för mig så kan de här avsnitten bli lite väl djuplodande. Speciellt i samtalet med patern och munken om huruvida man kan predika om något som man själv aldrig har upplevt.

Till alla som envisas med att hävda att det var bättre förr, vill jag råda att läsa Karin Boyes Kris. För hur svårt kan det inte ha varit att, då (förr i tiden) framförallt känna att gudstron inte är så stark som den borde eller att kärleken kan ta sig andra uttryck än den förväntade. I ett samhälle där saker och ting skedde mer på rutin och av traditioner och de individuella önskningarna förväntades att undertryckas på ett helt annat sätt än idag.

Kris är en bok att bli arg av och kan förhoppningsvis tjäna som en uppmaning att låta folk leva utan bojor av traditioner och andras förväntningar.