Titel: Pennskaftet
Författare: Elin Wägner
Utgivningsår: 1910

Nu är det nog, en mening som väl representerar känslan i Elin Wägners bok Pennskaftet. En känsla av beslutsamhet och styrka. Där kvinnorna har hittat styrkan i sig själva och tillsammans med sina vänner i kampen för kvinnlig rösträtt. Bokens Cecilia med en bruten förlovning bakom sig och som i så många år levt i en parentes mellan ingenting och ingenting, tills den dag hon träffar rösträttskvinnan Ester Henning och Pennskaftet, den unga och levnadsglada kvinnliga journalisten.

Med Pennskaftet presenteras en bild av den nya kvinnan. Hon som vill leva livet på sina egna villkor, trots det motstånd och fördomar som automatiskt följer. Hon är en viljestark och egensinnig kvinna som lever tillsammans med en man utan att vara gifta trots att hennes vän Cecilia ber henne att tänka på vad konsekvenserna av detta kan bli.

Till viss del så tjänar Pennskaftet och den tio år äldre Cecilia som kontraster av bilden av den nya och den gamla kvinnan men det blir aldrig så svartvitt. För en önskan om fri kärlek och den skam som den kan föra med sig, tycks alltid vara aktuellt och drabba den som minst förtjänar det.

När det kommer till att tipsa om ett te som passar bra till Wägner, så känner jag att sorten är av mindre betydelse. Det viktiga är istället att dricka en kopp te i goda vänners lag.