Titel: Aniara
Författare: Harry Martinson
Utgivningsår: 1956
Jorden förgiftad är så ut i rymden det bär.
På vägen till Mars blir det ett möte med kometen Hondo som gör att färdvägen blir helt bongo.
Istället får de fortsätta att i rymden åka och människorna ombord börjar bråka,
misströsta och ta fanatismen till en helt ny nivå och jag lyckas somna en gång eller två.
Att historien var skriven på vers satte läsningen på tvärs,
då letandet efter ord som skulle rimma, placerade handlingen som i dimma.
Så nej detta är inte en bok jag vill rekommendera, men läs den om du vill briljera,
för vänner och bekanta eller andra du finner paranta.
Smutstiteln 
Ha ha, vad fyndigt att skriva recensionen på vers! Jag har inte läst Harry Martinson. Försökte en gång med Nässlorna blomma, men tyckte att den var seg så jag läste aldrig ut den. Själv håller jag just nu på med en annan klassiker, Strindbergs En dåres försvarstal.
Tack, det rullade bara på så att säga efter att ha läst Aniara. Enda anledningen till att jag läste ut A var att den var så pass kort men bättre böcker finns det. Får kika in hos dig och se om en dåre hör till dem 🙂
Oj, det visste jag inte om Aniara! Vad ovanligt. Känns som att det kan störa handlingen rätt rejält, att man måste klämma in ett rim. Nässlorna blomma gillade jag däremot! 🙂
Det stora problemet var att det inte var konsekvent, ibland rimmade det och ibland inte och det störde nog mer än vad det skulle ha gjort om det hade rimmat hela tiden. Sedan när man märker att han vänder på meningen bara för att få den att rimma, blir i mina ögon lite väl konstlat. Typ rimma à la Yoda