Titel: Serafers drömmar
Författare: Ola Wikander
Utgivningsår: 2012

Kwanzo och Ambrogael är serafer och med sina övermänskliga förmågor en absolut nödvändighet i Domwelds försvar där hotet från kattmänniskorna Montachin är en ständig och påtaglig fara. Livet går på ren rutin och det finns ingen anledning till att ifrågasätta vad och varför men efter ett anfall som inte följer de vanliga mönstret så börjar frågor att ställas och känslan av att något är helt fel går inte längre att undvika. Samtidigt försvinner staden store vetenskapsman, han som alla vänder sig till med förhoppning att han kan bidra med kunskap och förtröstan. Jakten på sanningen ska visa sig bli svårare och mer omvälvande än vad någon kunnat ana, för som det visar sig så är framtiden inte alls skriven i sten.

Ola Wikander har skapat en värd där både pseudovetenskap och naturvetenskap verkar sida vid sida. Där kunskap både söks i stjärnorna och hos de tänkande maskiner. Detta fungerar bra för att skapa ett klassiskt fantasylandskap men samtidigt ge en bild ev ett progressivt samhälle med vetenskapliga rötter. Detta blir en spännande kombination utan att det känns alltför eklektiskt.

Då handlingen följer de två seraferna som går från att vara lojala krigare till att bli stämplade som förrädare, så är handlingen ganska intensiv. Det blir titt som tätt ur askan i elden och jag önskar ibland att handlingen oftare kunde ta samma kontemplativa form som Kwanzos grubblande. Det är även dessa lugnare partier i boken som jag uppskattar mest. Där frågan om vad och varför får sina svar.

Den absoluta behållningen med denna roman är språket. Det är en ren fröjd att få läsa ett berättelse som känns så genomarbetat utan att det känns det minsta konstlat. Språket följer väl handlingen och understryker både de intensiva och de mer filosofiska partierna.

Även om tempot i berättelsen blir lite väl stressig för min smak och det intrigeras lite väl ofta, så är det svårt att ändå inte fastna för berättelsen och detta på grund av karaktärerna. De rör sig i gråskalan och ingen är speciellt svart eller vit. Styrkan hos dem är att de är så pass självreflekterande och det ska bli spännande att se hur de kommer att utvecklas.

Tack till Nordstedts för recensionsexemplaret.

Ljuset fladdrade omkring honom som yra dansare i det lilla arbetsrummet. Utanför ligger staden Thessalon i gryningsljus som i ett hav av vattenfärg. Men här inne finns bara ett självklart dunkel.